lagfäst kungamakt under högmedeltiden 376 beridna följen till 30 man (ärkebiskopen får rida med 40 man).225 Samtidigt ska inte den maktpolitiska aspekten i påbudet negligeras och även de världsliga stormännens beridna följen begränsades. Bestämmelserna från dessa stadgor togs in i kungabalken till Magnus Erikssons landslag.226 Det kyrkliga inflytandet över den kungliga successionen framstår som obetydligt i de svenska lagarna. Ingen av dem ger biskoparna något formellt inflytande vare sig över valet (”tagandet”) eller dömandet till kung.227 I Äldre Västgötalagenomnämns inte någon kröning alls. Däremot är kröning förutsatt i Upplandslagen, medan den i Södermannalagenär uttryckligen påbjuden228 Kröningens rättsliga betydelse framstår dock som osäker. Redan efter att ha ridit sin eriksgata sägs kungen nämligen som ”lagligen kommen till land och rike” (til land ok rikis laghlikæ komin).229 Magnus Erikssons landslag är tydlig med att det inte krävdes någon kyrklig kröning eller vigsel för att erhålla full kungavärdighet. Det lämnades till den nye kungen att bestämma när han ville vigas och krönas. Ceremonin skulle normalt ske i Uppsala men kunde förläggas till en annan plats om kungen önskade det.230 Även omkröningen inte betraktades som rättsligt nödvändig 225 DS 813, 3175, 3864. Se Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 155–156. Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (kap.1, fonot 43) 114–115 noterar att de kyrkliga stormännen fick ha betydligt större väpnade följen än de världsliga stormännen, vilket gjorde dem politiskt mäktigare. 226 MEL Kg: 22, G: 7. Kungens ombudsmän får rida med 30 man, frälsemän i kungens råd med 12, andra riddare med 8, svenner i vapen med 6, andra frälsemän med 3. Ensaksböter till kungen på 40 marker är straffet för att bryta mot bestämmelserna. 227 Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 147. Den religiösa prägeln av tronföljden kommer bl.a. till uttryck i att kungen ska svärja sin kungaed på ”bok och reliker” (bok ok helghodoma) och som första artikel lova att älska Gud och kyrkan. Den religiösa inramningen av ceremonin markeras också genom att kungen ska be till Gud, jungfru Maria och S:t Erik, alla helgon och de reliker han håller handen på att han verkligen ska hålla artiklarna i kungaeden. 228 UL Kg: 3; SdmL Kg: 3. Kröningar i Sverige under medeltiden diskuteras bl.a. av Hoffmann, Königserhebung und Thronfolgeordnung in Dänemark bis zum Ausgang des Mittelalters (kap. 1, fotnot 112), Hoffmann, Erich, ”Coronation and coronation Ordines in medieval Scandinavia”, i János M. Bak (red.), Coronations. Medieval and early modern monarchic ritual, Berkeley 1990, s. 137–142 och Sundqvist, Freyr’s offspring (kap. 5, fotnot 13), s. 330–333. 229 Citerat frånUL Kg: 2. Enligt UL Kg: 3 har kungen dock först rätt att utdela ämbeten och län efter kröningen men det råder uppenbart en ambivalens, redan noterad av bl.a. Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid (kap. 1, fotnot 34), s. 247 och senast av Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 148, beträffande när den nyvalde kungen har fått fulla maktbefogenheter. 230 MEL Kg: 8. Kröningen bör förrättas av ärkebiskopen – ”för båda deras värdighets skull” (före værþeliks skuld bæggia þera) – men lagen fordrar det inte och Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 147 menar även att kröningen i MEL Kg: 8 inte har någon formell rättslig betydelse. Bomgren, ”Om konungavalet enligt medeltidslagarna”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=