kapitel 6 • kungen och kyrkan 375 biskopen. Lagen stadgar att en lekman ska komma till kungen när ärkebiskopen inte vill ge honom rätt.218 Hälsingelageninnehåller liknande bestämmelser.219 Enligt den kyrkliga rätten skulle klagomål mot ärkebiskopen inte riktas till kungen, utan till den danske ärkebiskopen i Lund, som var primas över Sverige, eller till påven. Kungen har också i Upplandslagen rätt till en tredjedel av de 40 marker i böter som ärkebiskopen ska erlägga om han dröjer för länge med att utfärda ett efterfrågat skyddsbrev till en pilgrim.220 Det måste betraktas som anmärkningsvärt att ärkebiskopen till och med kan vara bötesskyldig till kungen. Bestämmelserna i UpplandslagenochHälsingelagenindikerar en kunglig överordning, något jag finner knappast kan tolkas på annat sätt än som ett de facto avståndstagande från såväl den gelasianska läran om jämbördigheten mellanregnumochsacerdotiumsom från principen omlibertas ecclesiae. Trots avsaknaden av en kyrkobalk framträder stundom relationen mellan kung och kyrka i Magnus Erikssons landslag. En av de viktigaste bestämmelserna rörande biskoparnas makt i världsliga angelägenheter är att biskopen från varje landskap, tillsammans med lagmannen och representanter från bönderna och frälset, ska granska och godkänna nya kungliga skattepålagor.221 Ärkebiskopen är dessutom självskriven medlem av kungens råd men annars ger landslagen kungen rätt att till rådet välja så många biskopar och andra kyrkliga ämbetsinnehavare som han själv vill.222 I denna bestämmelse ser jag ett betydande politiskt manöverutrymme. Kungen gavs ju rätten att välja lojala biskopar och utesluta oppositionella från rådet. Kyrkan strävade efter att på egen hand begränsa storleken på biskoparnas beridna följen.223 Tredje Laterankonciliet år 1179 begränsade antalet hästar till 20–30 stycken. I Sverige begränsade påven emellertid biskoparnas beridna följen på 1170-talet till enbart 12 hästar. Antalet ökade dock snart. Statuterna till Skänninge möte år 1248 ger biskoparna rätt till 20 beridna män.224 Möjligen är det under intryck av de kyrkliga bestämmelserna som de kungliga stadgorna från år 1284, 1335 och 1344 begränsar de svenska biskoparnas 218 UL Kk: 20. Likaså är det till kungen som klagomål ska riktas om att ärkebiskopen vägrar att viga en ny kyrka, se UL Kk: 4. Se likaså SdmL Kk: 24. 219 HL Kk: 20. 220 UL Kk: 16. 221 MEL Kg: 5. 222 MEL Kg: 9. 223 Se bl.a. Nilsson, ”The church law of Scania on the consecration of churches and the appointment of parish priests” (kap. 6, fotnot 40), s. 171–172. 224 DS 359.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=