lagfäst kungamakt under högmedeltiden 374 Den omständigheten att den kyrkliga skattefriheten blev beviljad genom kungliga privilegier och inte genom lagstiftning hade betydelse för dess beständighet. Till exempel blev inte privilegierna som Magnus Ladulås utfärdat till kyrkan förnyade i sin helhet efter hans död. Under förmyndarregeringen uppstod nämligen en konflikt mellan rådets världsliga medlemmar och kyrkan angående bland annat omfattningen av de kyrkliga skatteprivilegierna.213 De svenska landskapslagarna berör den kyrkliga skattefriheten i begränsad utsträckning och när de gör det framstår frågan inte som kontroversiell. Möjligen ansågs det inte vara en fråga för lagsagan, utan något som endast angick kungen och kyrkan.Upplandslageninnehåller den enda uttryckliga begränsningen av kyrklig skattefrihet, där det regleras hur mycket jord en sockenkyrka skattefritt fick inneha utan ett privilegium från kungen.214 Några av landskapslagarna bekräftar särskilt att biskoparnas gårdar är undantagna från gästningsplikt och att kyrkans jord ska vara fri från alla ”utskylder” (utskyldum).215 De svenska landskapslagarna ger kungen en genomgående rätt till en betydligt högre hedersbot (þokkabot) än biskoparna, vilka avseende hedersbot istället är likställda med jarlar och hertigar.216 Andra gånger nämns emellertid kung och biskop sida vid sida i de svenska landskapslagarna på ett sådant sätt att den ene inte framstår som överordnad den andre.217 Det är en sak att kungen anses ha högre rang än biskoparna och en annan med kodifierade bestämmelser som gör kungen kyrkopolitiskt och kyrkorättsligt överordnad biskoparna. Den redan omtalade kungliga investituren är inte det enda exemplet på att så var fallet. Detta framkommer i ett par bestämmelser i Upplandslagenatt kungen fungerar som klagoinstans över ärke213 Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 79–109. 214 Enligt UL Kg: 2 är bara ett bol jord per kyrka automatiskt skattefritt och för ytterligare skattebefriad kyrkojord krävs ett kungligt privilegium. 215 UL Km: 9; VmL Km: 12; HL Kk: 2. 216 ÖgL D: 14; V: 6; UL M: 20; SdmL M: 35; HL M: 7. VmL M: 17, nämner endast kungens, och inte biskopens, rätt till hedersböter. En annan indikation på att biskopen betraktas som den underordnade och svagare parten i förhållande till kungen framträder i VgL II J: 13, som föreskriver att biskopens vitsord går före kungens i en konflikt om jord, samtidigt som en bondes vitsord går före både kungens och biskopens vitsord. Då regeln uppenbart är till för att skydda den svagare partern i jordtvister framkommer det att biskopen betraktas som sådan i relation till kungen. 217 ÖgL Kk: 16–18, 26; VmL Km: 12; UL Kg: 11; SdmL Kg: 11, Km: 10; HL Kk: 2. Förhållandet i status och makt mellan kung och (ärke)biskop
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=