kapitel 6 • kungen och kyrkan 373 eller av böter. Karl Gustaf Westman tolkade privilegiebreven så att de enbart gav den kyrkliga jordägaren de kungliga bötesandelarna för brott som deras landbor blivit dömda för.206 Det är samtidigt viktigt att framhålla i sammanhanget att bägge de kungliga privilegiebreven är utfärdade vid en tidpunkt innan den kungliga beskattningen blivit mer omfattande. Andra forskare – som Ludvig Magnus Bååth, Sven Tunberg, Carl Ivar Ståhle och Erik Lönnroth – har i frihet frånexactiones även velat läsa in frihet från kungliga skatter och pålagor.207 Carl Göran Andræ har emellertid observerat att i senare privilegiebrev inbegriper inte frihet från exactiones skattefrihet och därför förefaller Westmans tolkning vara den riktiga.208 Att skattefrihet inte ingick får ytterligare stöd av att påven under 1220-talet i åtminstone två skrivelser beklagade sig över att den svenska kyrkan ännu inte stod fri från kungliga skatter och pålagor.209 Magnus Ladulås lovade vid sin kröning år 1276 att inte lägga pålagor på kyrkan och att även stödja utbyggnaden av den kyrkliga domsrätten.210 I samband med drottningens kröning år 1281 utfärdade han ett privilegiebrev till kyrkan som gav den frihet från all kunglig beskattning och dessutom gav biskoparna rätten att uppbära alla kungliga böter från landbor som brukade kyrkojord.211 Friheten från kunglig beskattning omfattade endast de egendomar som kyrkan var i besittning av vid tidpunkten för privilegiebrevets utfärdande. Framtida förvärv skulle sålunda vara föremål för beskattning om inte kungen medgav skattefrihet genom ett nytt privilegium. Oberoende av privilegier från kungen gjorde biskoparna ibland ansatser att på egen hand hävda att kyrkojorden stod fri från kungliga pålagor.212 206 Westman, Svenska rådets historia till år 1306(kap. 3, fotnot 289), s. 193–194. 207 Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige (kap. 5, fotnot 276), s. 102, not 2; Tunberg, Sven, ”Till den svenska ständerstatens äldsta historia”, [svensk] Historisk tidskrift 37 1917, s. 72; Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 68; Ståhle, ”De medeltida ledungsskatterna i Svealandskapen” (kap. 4, fotnot 199), s. 231. Se även Ericsson, Den kanoniska rätten och Äldre Västgötalagens kyrkobalk (kap. 3, fotnot 8), s. 38–39. 208 Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 124–126. 209 DS 227; DS 238. 210 DS 613, se Westman, Svenska rådets historia till år 1306(kap. 3, fotnot 289), s. 187. 211 DS725, se t.ex. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 79–81, 88–89; Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 136–142, 146–149. 212 I DS 968 påbjuder biskop Bengt av Linköping år 1288 att kyrkans jord och landbor ska vara befriade från alla kungliga pålagor utom plikten att underhålla broar och ledungsskepp. I privilegiebrev till Vreta och Vårfruberga kloster (DS 1169, 1172) år 1296 fritas deras jord och landbor från ledungsskatten men inte från plikten att bygga och underhålla ledungsskepp.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=