lagfäst kungamakt under högmedeltiden 372 halshuggas av kungen på biskopens begäran.201 Kungen har därmed en skyldighet att ställa sin våldsmakt till kyrklig disposition för att vid behov sätta kraft bakom kyrkans andliga vapen. En intressant detalj är att Västmannalagen stadgar att det är kungen, och inte kyrkan, som dömer den avrättade bannlyste till begravning utanför kyrkogården.202 Ursprunget till denna bestämmelse är svårförståelig, eftersom det var en kyrklig fråga att avgöra vem som fick begravas i vigd jord och inte. Det framstår somegendomligt att kyrkan bara hade en enda representant, domprosten Andreas And, i den kommission som satte samman Upplandslagen. Särskilt anmärkningsvärt är att inte ärkebiskop Nils Allesson (1292– 1305) ingick i denna kommission fastän lagen fick en kyrkobalk.203 Huruvida orsaken var en schism mellan kung (eller andra delar av det världsliga samhället) och kyrka, som vid utformandet avMagnus Erikssons landslag, är okänt. Vi vet däremot att det definitivt uppstod en konflikt mellan den kungligt utsedda lagkommissionen och kyrkan angående utformningen av den kyrkobalk som ursprungligen var tänkt att ingå i landslagen. Representanter från kyrkan lämnade i Örebro år 1347 in protester mot alla försök att i den landslag som höll på att arbetas fram inskränka kyrkans rättigheter. Protesterna resulterade i att Magnus Erikssons landslag, liksom den norska landslagen, kom att sakna en kyrkobalk. Istället användes fortsättningsvis de gamla landskapslagarnas och framförallt kyrkobalken i Upplandslagen.204 I ett privilegiebrev till kyrkan från Sverker d.y. år 1200 och i ett annat från Johan Sverkersson år 1219 omtalas kyrkans frihet frånexactiones.205 Denna latinska term, som betyder ”indrivning”, kan syfta på uppbörd av skatt och/ 201 ÖgL Kk: 25; DL Kk: 15; VmL Kk: 12; UL Kk: 13; SdmL Kk: 10; HL Kk: 14. Bestämmelsen ska inte förstås som att de svenska biskoparna saknade män som kunde avrätta kättare utan ses i ljuset av att kyrkliga ämbetsinnehavare, enligt kanonisk rätt, var förbjudna att själva utgjuta blod (ecclesia non sitit sanguinem) och därför var tvungna att ta hjälp av den världsliga rättvisan för att verkställa dödsstraff, se Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 341; Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 76. 202 VmL Kk: 12. 203 UL Confirmatio, räknar upp lagkommissions medlemmar. Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 94 har pekat på att det är underligt att ärkebiskopen inte var med i kommissionen som utarbetadeUL. Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27), s. 200 har uppmärksammat att det inte görs en klar åtskillnad mellan världslig och kyrklig rätt i ULoch att ärkebiskopen inte heller nämns i ingressen till lagen. 204 Nordberg, I kung Magnus tid (kap. 3, fotnot 34), s. 119–120. 205 DS 115 respektive DS 372–374. Se ävenDS 378 från år 1250 ochDS 3201 från år 1336. Kyrkligt frälse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=