kapitel 6 • kungen och kyrkan 371 Denna bestämmelse uttrycker kyrkans rätt till jurisdiktion över kyrkliga ämbetsinnehavare. Ett besynnerligt kyrkorättsligt stadgande i Östgötalagen lyder: ”Kungen låter kyrko[bygge] börja. Bönderna genomför det” (Kunungær latær kirkiu byria. Böndær til lukins gæra).195 Ett flertal forskare har tolkat detta som att det är kungen som ska ta initiativet till att låta uppföra en kyrka.196 Sven Ulric Palme och Gunnar Redelius har istället tolkat bestämmelsen som att bönderna måste få kungens tillstånd för att påbörja ett kyrkobygge.197 Christian Lovén har övertygande visat att den senare tolkningen är den riktiga och föreslagit att bestämmelsen tillkommit i en situation med svag biskopsmakt och starka lokala stormän som inte respekterade biskopens beslut.198 Bestämmelsen är, oavsett orsaken bakom dess tillkomst, unik bland de nordiska medeltidslagarna genom att den visar på kunglig makt över kyrkan ända ned på lokalnivå.199 Kyrkans relativt svaga ställning framträder i Östgötalagenäven genom att det är kungen, och inte biskopen, som har rätt till allt lösöre som tillhör den som blivit avrättad till följd av bannlysning.200 Merparten av de svenska landskapslagarna stadgar att när en bannlyst person inte försonar sig med kyrkan och erlägger sin kyrkobot inom ett år och en dag ska den bannlyste till att inte bara gälla dråp utan alla brott. Lagen fastslår att präster som begår brott bötar ”kungens rätt” till biskopen och även att prästernas tjänare ska böta till biskopen istället för kungen. 195 ÖgL Kk: 1. I de andra svenska landskapslagarna fordras iställer biskopligt tillstånd att bygga en kyrka i överensstämmelse med c. 9 D 1 de consecr.: VgL II Kk: 2; ThL3; UL Kk: 2; SdmL Kk: 2; DL Kk: 3; VmL Kk: 2. 196 Hildebrand, Hans, Sveriges medeltid. Kulturhistorisk skildring, Stockholm 1879–1903, s. 80; Sjögren, ”De fornsvenska kyrkobalkarna” (kap. 6, fotnot 170), s. 142; Schalling, Erik, Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige. En rättshistorisk undersökning, Uppsala 1920, s. 42; Pirinen, Kauko, ”Den kyrkliga organiseringen av det finska missionsområdet”, i Kaj Mikander (red.), Kring korstågen till Finland. Ett urval uppsatser tillägnat Jarl Gallén på hans sextioårsdag den 23 maj 1968, Helsingfors 1968, s. 191; Hafström, Gerhard, De svenska rättskällornas historia, Lund 1964, s. 10; Nylander, Ivar, Das kirchliche Benefizialwesen Schwedens während des Mittelalters. die Periode der Landschaftsrechte, Uppsala 1953, s. 129; Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 167; Smedberg, Gunnar, Nordens första kyrkor. En kyrkorättslig studie, Lund 1973, s. 180–181, 184, 188. 197 Palme, Sven Ulric, Kristendomens genombrott i Sverige, Stockholm 1959, s. 150; Redelius, Gunnar, Kyrkobygge och kungamakt i Östergötland, Stockholm 1972, s. 45–46. 198 Lovén, Christian, ”Östgötalagens bestämmelser om kyrkobygge”, [svensk] Historisk tidskrift 120 2000: 325–341, s. 325–341. 199 Ett liknande uttryck för kunglig makt över interna kyrkliga angelägenheter framträder genom kungens rätt att utlysa kyrklig fasta enligt HL Ä: 16. 200 ÖgL Kk: 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=