lagfäst kungamakt under högmedeltiden 370 kungen vid fridsbrott begångna hemma hos en präst.186 I realiteten erhöll biskoparnamer böter än vad landskapslagarna stadgar, eftersom kungen förlänade rätten till dematt uppbära de kungliga böterna från deras egna gårdar och från prästgårdarna.187 Detta var emellertid ett kungligt privilegium och ingen lagstadgad rättighet (åtminstone inte innanMagnus Erikssons landslag gjorde privilegier permanenta). Några av de svenska landskapslagarna berättigade biskopen till del i böterna vid några brott som inte föll under kyrklig jurisdiktion enligt vare sig kanonisk rätt eller dåtida internationell praxis. Ett exempel på detta är när Dalalagen stadgar att om en åtalad vägrar infinna sig på tinget har kungen och biskopen rätt till lika mycket böter var.188 På samma vis stadgar Östgötalagen att om nämndemännen inte ville utkräva böter av en bötesskyldig ska de istället själva erlägga böterna till kungen och biskopen.189 Dalalagen ger biskopen rätt till lika mycket böter som kungen vid dråp begångna med kniv eller ”mordvapen” (morþ wapn) och biskopen har enligt Södermannalagenrätt till 3 marker i böter vid alla dråp, utom då de skett av våda eller gärningsmannen inte varit vid sina sinnens fulla bruk.190 Det stadgas specifikt i ett par fall i Magnus Erikssons stadslagatt biskopeninte har rätt till böter, eller bara en mindre del av böterna, när vi enligt den kanoniska rätten kunde förvänta oss att böterna skulle tillfalla honom.191 Kungen ges också rätt att konfiskera gods från landsköp och säljaren tvingas böta 40 marker som kungens ensak – detta gäller även prästers svenner.192 Ett antal svenska landskapslagar berättigar biskoparna till arv efter en utländsk präst, om arvingarna inte gör anspråk på arvet, på motsvarande sätt somkungen har rätt till sådant danaarv efter lekmän.193 Flera landskapslagar stadgar också att biskopen har rätt till kungens böter när en präst dräper en bonde, medan böterna tillfaller kungen när en bonde dräper en präst.194 186 SdmL Kk: 14; HL Kk: 21. Vid stöld i kyrka bötas enligt SdmL 6 marker till biskopen plus 20 till den lokala kyrkan, 10 till kungen och 10 till biskopen. 187 Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 100, 108–109, 111–113. 188 DL R: 5, 14. 189 ÖgL R: 3. Biskopens rätt till del i böterna gällde endast i landskapet Östergötland. I Småland hade biskopen ingen rätt till böter, förmodligen beroende på att Växjö stift hade en egen biskop. 190 DL M: 19. 191 MESt G: 2–3, Ä: 15. 192 MESt Km: 23. 193 VgL I Ä: 14; UL M: 8; SdmL M: 22; HL M: 5. 194 VgL II VgL III: 105; VmL M: 14; UL M: 16; SdmL M: 31; HL M: 25. Samma sak stadgas också i MEL Dvi: 35. I VgL II Kk: 66 (samt se ävenVgL III: 105) är bötesrätten utsträckt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=