kapitel 1 • från kungamakt till statsmakt 37 hör dem som tillmätt kyrkan en central roll och även sett den kyrkliga makten som överordnad den kungliga.35 Robert I. Moore har framhållit kyrkligt rättstänkande och kyrklig administration som viktiga faktorer men inte betraktat kyrkan som en lika viktig maktfaktor. Likaså har de flesta andra forskare – däribland Susan Reynolds, Alan Harding och Maurizio Lupoi – betraktat det kyrkliga inflytandet som centralt men tonat ned den direkta styrande kraft kyrkan hade över kungamaktens konsolidering. Åsikterna har även gått isär för nordisk del avseende kyrkans roll i statsbildningsprocessen. För dansk del var Erik Arup (1876–1951) och Hal Koch (1904–1963) de första, och främsta, företrädarna för uppfattningen att kyrkan var den viktigaste kraften för utvecklingen. Historiker som Aksel E. Christensen, Niels Skyum-Nielsen och Thomas Riis nyanserade bilden och tillmätte också kung och världsliga stormän stor betydelse. Bland rättshistoriker har Ole Fenger sett kyrkan, och inte kungamakten, som den viktiga institutionen för skapandet av ett centraliserat rättssystem. I hans forskning framstår kungamakten mer som ett exekutivt organ för att implementera kyrkans politiska och rättsliga program. Nu verksamma rättshistoriker som Per Andersen, Michael H. Gelting och Helle Vogt ser emellertid kungamakt och världsliga stormän som mer självständiga aktörer. I norsk forskning är det främst Arne Odd Johnsen som betraktat kyrkan som den ledande kraften. Annars dominerar uppfattningen, företrädd av bland andra Knut Helle och Sverre Bagge, att utvecklingen drevs på genom en samverkan mellan kung och kyrka.36 I forskningen avseende svenska förhållanden har kyrkans roll generellt tillmätts en mindre betydelse även om den så kallade weibullska skolbildningen ofta uppmärksammat dess centrala politiska roll. Det institutionella perspektivet på medeltida politisk historia har varit starkast inom anglosaxisk forskning, där fokus legat på konstitutionella urkunder och andra normativa källor.37 Även tysk forskning har ofta haft ett in35 Ullmann, Principles of government and politics in the Middle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 29–114 betraktar principiellt påven som den högste feodalherren och politiske suveränen i det medeltida Europa, överordnad världsliga kejsare och kungar. 36 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 379–380et passim har likväl mycket starkt betonat kyrkans stora betydelse för statsbildningsprocessen och Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 322 framhåller även explicit att i vissa avseenden utgjorde kyrkan i högre grad en statsmakt än kungamakten. 37 Denna institutionella inriktning torde hänga samman med att just England var det mest centraliserade och lagstyrda kungadömet i det medeltida Europa. Se bl.a. Aylmer, Gerald Betydelsen av institutionaliserad kunglig maktutövning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=