kapitel 6 • kungen och kyrkan 369 liga mål ska avgöras på biskopsting, men nämnden där torde ha bestått av lekmän.178 Enligt Östgötalagenska biskopsräfst, liksom kungaräfst, sammanträda vart tredje år.179 En jämförelse av Äldre VästgötalagenochYngre Västgötalagenvisar att den kyrkliga jurisdiktionen ökade avsevärt under loppet av 1200-talet. Äldre Västgötalagen saknar spår av kyrklig rättskipning och inslagen av kanonisk rätt är inte stora i dess kyrkobalk.180 I Yngre Västgötalagen stadgas det däremot uttryckligen att biskopen ska döma kyrkliga ämbetsinnehavare i äktenskapsfrågor, mål rörande bannlysning och kring testamenten och vad som rör kyrklig egendom, förutom i rent kyrkliga mål.181 Att kyrklig jurisdiktion inte var något självklart framgår till exempel av ett brev från Erik Eriksson (1223– 1229, 1234–1250), som bekräftar rätten för biskopen i Skara stift att uppbära böterna för äktenskapsbrott och mened.182 De svenska landskapslagarna ger kungen rätt till andelsböter för en rad kristenrättsbrott, i de flesta fall genom tvådelning av böterna mellan kung och biskop eller genom tredelning mellan kung, biskop och härad/hundare.183 Kung och biskop tog båda del av böterna vid brott mot kyrkofriden och helgfriden. Biskopens rätt till böter för sådana brott är störst i Östgötalagen och Upplandslagenmen minst i Hälsingelagen.184 BådeUpplandslagenochSödermannalagen stadgar vidare att vid edsöresbrott begångna i en kyrka eller på en kyrkogård ska kungen och biskopen utse hälften var av ledamöterna i nämnden.185 Södermannalagen ger åtminstone delvis kyrkan bötesrätt för stöld i kyrka och enligt Hälsingelagenhade ärkebiskopen rätt till böterna istället för 177 UL Kk: 13, 20. Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid (kap. 1, fotnot 34), s. 314 noterar att privilegium fori erkänns i UL Kk vid brottmål men inte vid civilmål. Som Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7), s. 253–254 uppmärksammat dömer biskopen sällan själv i kristenrättsbrott, utan istället tillsammans med en nämnd från socknen. 178 VmL Kk: 26. 179 ÖgL Kk: 13. Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 335–336 har framhållit att biskopens räfst och kungens räfst i ÖgL verkar parallellt som likställda organ med varsina åklagare. 180 Det enda undantaget, där biskopen har en slags dömande befogenhet, är i VgL I G: 7. 181 VgL Kk: 59, 61. 182 SD215. Bestämmelsen är medtagen i VgL II Kk: 52. 183 VgL II Kk: 49, 65, 72, R: 11, VgL III: 90, 121; ÖgL Kk: 3, 18, 26; DL Kk: 6: 9–13; VmL Kk: 23, 25–26; UL Kk: 16. Vid ett par kristenrättsbrott i UL ska böterna tredelas utan att information ges hur delningen ska ske (UL Ä: 5–6). Vid ett par kristenrättsbrott i DL Kk: 10–11 utgick också särskilda bannlysningsböter till biskopen samt en kyrkobot. 184 ÖgL Kk: 23; UL Kk: 22; HL Kk: 21. DL M: 15 ger biskopen rätt till tre marker, utöver de vanliga böterna till kungen, om någon blir misshandlad under en helgdag. 185 UL Kk: 22; SdmL Kk: 21.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=