lagfäst kungamakt under högmedeltiden 368 kera att privilegium fori accepterades i andra sammanhang. Hälsingelagen erkänner däremot inteprivilegium fori, utan påbjuder att kyrkliga ämbetsinnehavare som förbryter sig mot lekmän ska lagföras på tinget efter landskapets lag på samma sätt som jordtvister med kyrkan ska avgöras på tinget. Dessutom medger Hälsingelagenatt domar avseende tvister med kyrkan får överklagas till kungen.172 Dessa bestämmelser hör sannolikt samman med att Hälsingelagen, som Stefan Brink visat, innehåller mycket äldre rättsstoff.173 Prästerskapets rättsliga immunitet tycks sålunda inte ha blivit fullt respekterad. Inte heller verkar prästerna ha åtnjutit en mer privilegierad ställning än andra fria män. Det är mot den bakgrunden som jag förstår påve Alexander III:s (1159–1181) uppmaning till de världsliga makthavarna i Sverige att se till att allvarliga brott mot kyrkliga ämbetsinnehavare bestraffades hårdare än brott mot andra personer.174 Att den kyrkliga jurisdiktionen inte vunnit full acceptans i det svenska riket vittnar ett brev år 1274 från påve Gregorius X(1271–1276) till rikets världsliga stormän om. I brevet framförs klagomål på att präster blir dömda och bestraffade av lekmän i strid med kanonisk rätt, att civilrättsliga mål där den ena parten är präst blir avgjorda av världslig domstol och att kristenrättsbrott lagförs i världsliga domstolar.175 Som vi sett framträder en del av dessa inskränkningar av kyrklig jurisdiktion även i landskapslagarna. Till exempel visar en bestämmelse i Upplandslagen om böter för en felaktigt pålagd kyrkobot att kyrkan delvis lydde under världslig jurisdiktion.176 Även om kyrklig jurisdiktion över präster är erkänd förutsätter Upplandslagenatt kristenrättsbrott lagförs på tinget på samma sätt som andra brott.177 Västmannalagenfastställer dock att kyrk172 HL Kk: 20. Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 315 menar att det verkar som omprivilegium fori först vann fullt erkännande i det svenska riket på 1300-talet. Se även SdmL Kk: 24. 173 Se främst Brink, ”Hälsingelagens ställning mellan väst och syd, och mellan kung, kyrka och lokala traditioner” (kap. 2, fotnot 18), s. 119–135. 174 DS 54, 56, 62; se diskussionen i Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige (kap. 5, fotnot 276), s. 203; Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid (kap. 1, fotnot 34), s. 316. Samtidigt är det osäkert hur god kunskap det svenska prästerskapet hade i den kanoniska rätten. Vid Skänninge möte år 1248 blev det bestämt att varje domkapitel skulle införskaffa ett exemplar avLiber Extraur vilken prästerna skulle undervisas i kanonisk rätt, en bestämmelse som indikerar begränsad kännedom om den kanoniska rätten, se Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 104. Enligt den kanoniska rätten skulle också våldsdåd mot kyrkliga personer resultera i automatisk exkommunikation (privilegium canonis), se c. 1, C. X. 1, qu 1; c. 8, X. 2, 1; c. 12, X. 2, 2; c. 29, c. XVII, qu 4. 175 DS 577; se Bååth, Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige (kap. 5, fotnot 276), s. 166–168, 216–221; Westman, Svenska rådets historia till år 1306(kap. 3, fotnot 289), s. 187– 188. 176 UL Kk: 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=