kapitel 6 • kungen och kyrkan 367 kyrklig jurisdiktion i kristenrättssaker vunnit insteg sedan början av 1200talet är belagt i diplommaterialet. Slutsatsen att en sådan jurisdiktion tidigare inte existerade bygger emellertid på argumentum e silentio.166 Även om Hellström sannolikt gör en riktig bedömning är det svårt att få något grepp om omfattningen av den kyrkliga jurisdiktion som växte fram under 1200talet. Det framgår klart av de svenska landskapslagarna att de inte erkänner kyrklig jurisdiktion utan betydande förbehåll. Som Jan Arvid Hellström till exempel framhållit tycks inteÄldre Västgötalagengodta kravet påprivilegium fori i och med stadgandet att ”[p]räster ska i bondelag vara” (Præstær skal · i · bondalaghum væræ).167 I Yngre Västgötalagen– och i alla senare svenska landskapslagar – har dock den kanoniska rätten fått ett större genomslag och prästerna lyder där under biskoplig jurisdiktion.168 Jan Arvid Hellström har uppmärksammat att skälet till att kyrkorätten skilde sig åt från lagsaga till lagsaga var att den var resultatet av förhandlingar mellan biskop och tingsmenighet i varje lagsaga.169 Landskapslagarna förefaller endast reglera delar av den kyrkliga jurisdiktionen över lekmän vid vad som betraktades som kristenrättsbrott. I polemik med en äldre uppfattning, företrädd av bland andra Wilhelm Sjögren, har Georg J.V. Ericsson argumenterat för att kanonisk rätt var erkänd som subsidiär rätt i de kyrkliga frågor som landskapslagarna inte behandlade.170 På grund av att kyrkobalkarna endast tar med delar av kyrkorätten, och dessutom delvis olika saker i de olika lagarna, sluter jag mig till den sistnämnda uppfattningen. Det kyrkliga kravet påprivilegium fori, alltså immunitet från världslig rätt för kyrkliga ämbetsinnehavare, tycks endast i begränsad grad ha blivit erkänt. Landskapslagarna från Götalandskapen och de tidiga landskapslagarna från Svealandskapen innehåller inte några tydliga bestämmelser avseende detta. Upplandslagenfastslår dock att en tvist om jord mellan en kyrklig institution eller kyrklig ämbetsinnehavare och en lekman lyder under världslig/ kunglig jurisdiktion.171 Att jordtvister nämns i särskild ordning torde indi165 Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 337. 166 Se t.ex. DS 115, 215, 690, 853. 167 VgL I M: 5; bestämmelsen är utesluten i VgL II D: 14. Se diskussion i Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 313–314. 168 VgL II Kk 59, 61. 169 Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 148–149. 170 Sjögren, Wilhelm, ”De fornsvenska kyrkobalkarna”, Tidsskrift for Retsvidenskab 17 1904, s. 125–176; Ericsson, Den kanoniska rätten och Äldre Västgötalagens kyrkobalk(kap. 3, fotnot 8), s. 117–126 et passim. Se även Korpiola, ”On ecclesiastical jurisdiction and reception of canon law in the Swedish provincial laws” (kap. 6, fotnot 25), s. 202–231. 171 UL Kk: 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=