kapitel 6 • kungen och kyrkan 365 en kom genom investitur att installera nya biskopar i strid med kanonisk rätt.154 Långt efter attWormskonkordatet från år 1122 satt stopp för investitur av biskopar i det tysk-romerska riket – och principen om kanoniska biskopsval vunnit erkännande i Danmark och Norge – var kunglig investitur av biskopar påbjuden i den enda bevarade svenska lagen från första halvan av 1200talet. Äldre Västgötalagenföreskriver: Här föreskrivs att biskopen ska utses av menigheten i landskapet (eller snarare stiftet) under ledning av kungen, som efter valet överlämnar ämbetsinsignierna till den nyvalde biskopen i en investiturakt.156 Den kyrkliga vigningen framstår som en formalitet efter det att biskopen redan inträtt i sitt ämbete. Med tanke på att kyrkan tidigast blev etablerad i Västergötland, och i ljuset av att kyrkan under tidig medeltid tycks ha haft sin starkaste ställning där, finner jag det högst sannolikt att liknande bestämmelser ännu under första halvan av 1200-talet även gällde i andra svenska stift.157 Jan Arvid Hellström har menat att det är svårt att avgöra huruvida bestämmelserna om biskopsval i Äldre Västgötalagen återger verklig praxis.158 Det är inte en uppfattning jag delar. Bevarad brevväxling visar att denna Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 186–193. 154 De svenska biskopstillsättningarna behandlas av Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 212–254. 155 Citerat från VgL I R: 2. 156 Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid (kap. 1, fotnot 34), s. 217–218 menar att det var tingsmenigheten, och inte kungen, som hade den verkliga makten över tillsättningen av biskop enligt VgL I R: 2 ochVgL II R: 2. 157 Som Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 215 framhåller är VgL I R: 2 ochVgL II R: 2 de enda bevarade rättsliga källorna rörande svenska biskopstillsättningar. Andra källor bekräftar dock bilden av världslig överhöghet över biskoparna. Ett exempel är när biskop Stenar av Linköping på 1170-talet lade ned sitt ämbete och överlämnade sina regalier till kungen och de världsliga stormännen (DS 57; se diskussionen i Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 110), s. 81 och Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 168. 158 Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 216. Om biskop ska väljas, då ska kungen fråga alla vem de vill ha. Han ska vara bondeson. Sedan ska kungen ge honom stav i hand och guldfingerring. Sedan ska han ledas in i kyrkan och sättas i biskopsstol. Då är han fullkomligt till makt utan vigning. En biscup skal taka · þa skal konong allandæ at spyriæ huarn þeR uiliæ hava han skal bonþæ svn væræ · þa skal konongær hanumstaf i hand sæliæ ok gullfingrini siþan skal han i kirkiu leþæ · ok i biskups stol sættiæ · þa ær fulkomen til valdæR vten uixlt.155
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=