kapitel 6 • kungen och kyrkan 363 förts.149 Det finns nu inga klausuler om att den som ärver kronan måste vara lämpad i kyrklig mening till att inneha det kungliga ämbetet.150 De världsliga stormännen i hirden har övertagit en stor del av den roll som biskoparna hade i den tidigare lagen och initiativet till att kalla till kungaval är vidare överflyttat från ärkebiskopen till den blivande kungen. Ett annat uttryck för kyrkans minskade inflytande är att om den avlidne kungen inte har någon äktfödd son har även en icke-äktfödd son rätt att ärva tronen. 2delsammanfattning: Den gelasianska läran med kung och kyrka som parallella och jämställda suveräner dominerar i det norska lagmaterialet. Bestämmelserna om kyrklig överhöghet över kungen, som framträder under Magnus Erlingssons regeringstid (1161–1184), fick lika lite något varaktigt genomslag som kungliga anspråk på överhöghet över kyrkan under kung Sverre Sigurdsson (1177–1202). Principen om kyrklig skattefrihet återfinns redan i lagarna från 1100-talet men före andra halvan av 1200-talet ger lagmaterialet inget uttryckligt stöd för immunitet från världslig rätt för kyrkliga ämbetsinnehavare. De norska kristenrätterna i landskapslagarna var mycket stränga men det innebar inte att de erkände självständig kyrklig jurisdiktion. Kristenrättsbrotten skulle dömas på tinget, fastän rättsreglerna är hämtade från den kanoniska rätten, och sedan i olika grad anpassade till lokala förhållanden. Först under 1200-talet verkade den norska kyrkan vinna självständig jurisdiktion över kristenrättssaker och konflikter med kungamakten kring utsträckningen av denna jurisdiktion resulterade bland annat i att landslagen inte fick någon kyrkobalk. 149 Enligt Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 97–104; Schreiner, ”De første kongekroninger i Norden” (kap. 5, fotnot 13), s. 532–534 stödde den världsliga aristokratin Sverre-ätten i kravet på en ovillkorlig arvsrätt till tronen i strid med kyrkans önskemål. 150 Att bestämmelsen om att den blivande kungen inte får besittaillzca æða úvizcaförsvunnit ur tronföljdslagarna från år 1260, 1273 och 1302 förklarar Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 85 med att kyrkan inte längre hade anledning att kräva en sådan paragraf då kyrkans ställning nu var så stark att det var otänkbart att en kung inte skulle acceptera kyrkans rättigheter. Med tanke på de stridigheter och den spänning som förelegat mellan kungamakt och kyrka i Norge såväl som på andra håll i Europa under perioder mellan de bägge tronföljdslagarna ter sig inte detta som en särskilt övertygande förklaring. Jag finner det rimligare att tänka sig att kyrkan, i och med Håkon Håkonssons starka kungamakt, inte hade haft samma möjlighet att diktera villkoren i den nya tronföljdslagen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=