lagfäst kungamakt under högmedeltiden 362 del för att stävja danska krav på överhöghet över det norska riket.146 Det gick nämligen endast att vara vasall till en herre åt gången, vilket var anledningen till att många kungar accepterade att bli påvliga vasaller.147 För kretsen kring den minderårige Magnus Erlingsson kan ett vasallskap under helgonkungen mycket väl ha framstått sommer attraktivt än risken att behöva bli vasall till den danske kungen. Jag finner heller ingen motsättning mellan en kyrklig strävan att få kungen att acceptera en förtäckt underordning och en kunglig önskan att få både den prestige och trygghet det innebar att vara helgonkungens vasall. Det starka kyrkliga inflytandet över successionen i tronföljdslagen från år 1163 framstod som oacceptabelt för Sverre-dynastin. I tronföljdslagarna från år 1260, 1270 och 1302 är det starka kyrkliga inflytandet över den kungliga successionen borta.148 Principen om automatisk arvsrätt till kronan har intronfølgen i Norge 1163–1273”, i Astrid Friis & Albert Olsen (red.), Festskrift til Erik Arup den 22. November 1946, Köpenhamn 1946, s. 90–91 och Vandvik, Eirik, Magnus Erlingssons privilegiebrev og kongevigsle, Oslo 1962, s. 44, 70 anser att kronoffringen innebar att kungen underkastade sig ärkebiskopens överhöghet. Paasche, Kong Sverre (kap. 5, fotnot 112), s. 140–144, Koht, Halvdan, ”Noreg eit len av St. Olav. Foredrag i det Norske VitskapsAkademi i Oslo 19. januar 1934”, [norsk] Historisk tidsskrift 30 1934–1936, s. 82, 96, Koht, ”Kong Magnus Erlingsons kronings-eid 1163” (kap. 5, fotnot 148), s. 480, Kolsrud, Noregs kyrkjesoga 1 (kap. 6, fotnot 102), s. 222, Holmsen, Norges historie (kap. 1, fotnot 38), s. 211 och Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 215–218 invänder mot denna tolkning. Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 86– 87 menar att kronoffringen till S:t Olav ursprungligen inte avsåg en kunglig underkastelse men att den kom att uppfattas så med tiden. Särskilt Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 218–219 har betonat att ett vasallförhållande till S:t Olav skulle skydda det norska riket mot inre och yttre fiender och konkurrerande tronpretendenter. 146 Resonemanget framfördes ursprungligen i Paasche, Kong Sverre (kap. 5, fotnot 112), s. 128–133 och vidareutvecklades av Koht, ”Noreg eit len av St. Olav” (kap. 6, fotnot 145), s. 81–109. Under medeltiden ansågs det inte vanärande att vara vasall till någon, vilket tvärtom kunde innebära både prestige och skydd. Vad som var betydelsefullt för statusen var att ha en herre som var av högre rang, se Leyser, Karl J., ”The polemics of the papal revoluation”, i Beryl Smalley (red.), Trends in medieval political thought, Oxford 1965, s. 53. 147 Ullmann, The growth of the papal government in theMiddle Ages (kap. 1, fotnot 15), s. 335–336. 148 Däremot är ceremonierna, som inramar den kungliga successionen, fortsatt av en religiös natur. T.ex. ska kungen helst ges kunganamn på en söndag eller en helgdag. I samband med givandet av kunganamn ska religiösa sånger sjungas. När kungen getts kunganamn ska han av biskopar, ländermän, hirdstyresmän och lagmän lyftas upp i högsätet medan prästerna sjunger Te deumoch lekmännen Kyrie eleison till Guds ära. Efter givandet av kunganamn ska den nyblivne kungen gå till altaret bedjande och sedan falla på knä för biskopen för att ta emot hans välsignelse innan kors och heliga reliker förs i procession. Efter edsutväxlingen (HirdS 2; MLL II: 12) ska kungen tillsammans med kyrkliga och världsliga stormän följa krucifixet och relikerna till kyrkan där kungen ska gå fram till altaret och motta kyrkans välsignelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=