kapitel 6 • kungen och kyrkan 361 att illzca æða úvizcainnebär att tronpretendenten inte uppfyller de krav som ställs av kyrkan på enrex iustus.142 Torfinn Tobiassen har utförligt argumenterat för att den senare tolkningen är den riktiga och påpekat att lämplighet har större betydelse än såväl arv som val.143 Tronföljdslagen från år 1163 påbjöd att kronan efter en avliden kung – symbolen för det kungliga ämbetet – offras till Gud och S:t Olav och förvaras i Nidaros domkyrka. Bestämmelsen om kronoffringen överensstämmer med utfästelsen i Magnus Erlingssons privilegiebrev till kyrkan (Privilegium regis Magni) att han accepterar att vara S:t Olavs vasall och godtar doktrinen om rikshelgonet somNorges evige kung (rex perpetuus Norvegiae) och högste suverän.144 Kronoffringen till S:t Olav innebar att ärkebiskopen, som förestod S:t Olav-kulten, förvaltade kungakronan. Ett antal historiker har betraktat detta som en kunglig underordning.145 Bestämmelsen om kronoffringen kan och har även betraktas som en politisk manöver till kungens förfølgeloven av 1163 og konungstekja i hundreåret etter” (kap. 1, fotnot 91), s. 15, not 1; Holmsen, ”Erkebiskop Eystein og tronfølgeloven av 1163” [norsk] Historisk tidsskrift 44 1965, s. 233–235. 142 Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 73; Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50). Wanner, ”At smyrja konung til veldis” (kap. 1, fotnot 7), s. 10 översätter illzca æða úvizcamed ”wickedness or lack of wisdom” och Bagge & Nordeide, ”The kingdom of Norway” (kap. 6, fotnot 69), s. 148 med ”evil or unwise”. Johan Schreiner lägger i illzca æða úvizcasärskilt betydelse vid att kungen måste vara skickad att både upprätthålla landets lag och Guds rätt och anser att det nya i bestämmelsen var att det tillhörde kungens ämbetsuppgift att beskydda kyrkans rättsställning. 143 Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 226–242, 256–257 et passim. Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 235 skriver att kungen ”[…] skal være enrettferdig hersker, enrex iustus i augustinsk forstand” (kursiveringar i original). Krag, Claus, ”Skikkethet og arv i tronfølgeloven av 1163”, i Claus Krag & Jørn Sandnes (red.), Nye middelalderstudie: Kongedømme, kirke, stat. Norske historikere i utvalg6, Oslo 1983, s. 110–125 har påvisat att illzca æða úvizcaockså kan förstås som juridiska begrepp och att lagen inte nödvändigtvis är fullt så kyrkligt präglad som Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99) menat men framhåller samtidigt att de folkliga och kyrkliga kungaidealen inte skilde sig särskilt mycket åt. 144 I Magnus Erlingssons privilegiebrev till den norska kyrkan framstår också kungen som S:t Olavs vasall och länstagare. Tanken på S:t Olav som Norges evige kung (rex perpetuus Norvegiae) kommer också till uttryck i Historia NorwegiæXV: 5. För en utförlig behandling av olika aspekter av S:t Olav-kulten i Norge, se Rumar, Lars (red.), Helgonet i Nidaros. Olavskult och kristnande i Norden, Stockholm 1997 och där anförd litteratur. 145 Att det rörde sig om en underkastelse i någon form går knappast att betvivla eftersom texten i privilegiebrevet lyder att kungen ”gerðiz undirmaðr” (görs till underman) under S:t Olav och i Sættargjerdenfrån år 1277 framgår det tydligt att kronoffringen ansågs innebära underkastelse. Keyser, Rudolph, Norske kirkes historie under katholicismen 1, Christiania 1856, s. 243, Hertzberg, En fremstilling af det norske aristokratis historie indtil kong Sverres tid (kap. 5, fotnot 112), s. 127, Sars, Samlede værker, s. 336, Schreiner, Johan, ”Lovene om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=