lagfäst kungamakt under högmedeltiden 360 en 24 öre, för ärkebiskop eller hertig 20 öre och för biskop eller jarl 16 öre.137 Oaktat uttalanden om en principiell jämbördighet mellan kung och kyrka indikerar skillnaderna i bötesbeloppen likväl att kungende factoges en något högre rang än ärkebiskopen. Biskoparna – som tidigare saknat formellt inflytande över successionen – fick en central ställning med den redan omnämnda tronföljdslagen från år 1163 (se kapitel 5). Valförsamlingen bestod där av biskoparna och de tolv män som dessa utsett från sina respektive biskopsdömen.Vid oenighet gällde majoritetsprincipen under förutsättning att biskoparna tillhörde majoriteten.138 I äldre forskning har tronföljdslagen emellanåt ansetts påbjuda ett kyrkligt styrt valrike.139 Senare forskning har avvisat uppfattningen att tronföljdslagen skulle ge biskoparna en fullständig kontroll över successionen men vidhållit att de besatt en vetorätt.140 Det faktum att brott mot tronföljdslagen inte bara straffas med fredlöshet, utan även med bannlysning, visar också att successionen förts in i kyrkans maktsfär. Även kravet på äkta börd och att kungen ska kunna värna Guds rätt, det vill säga den kanoniska rätten, indikerar likaså ett starkt kyrkligt inflytande. Kraven i tronföljdslagen från år 1163 för att bli kung är dels äkta börd och dels lämplighet att inneha det kungliga ämbetet. Innebörden av begreppet illzca æða úvizca (”ondska eller ovett”), vilket diskvalificerar en kungakandidat, har getts olika tolkningar. Vissa menar att formuleringen avser att tronpretendenten måste vara vid sina sinnens fulla bruk.141 Andra hävdar 137 MLL VII: 20. 138 Biskoparnas avgörande roll kommer till uttryck genom formuleringen att de har ”fyrstu raustir ok mestar”. Vad som ska ske vid eventuell oenighet uttrycks endast i vaga ordalag. 139 T.ex. Aschehoug, Norges offentlige ret 1 (kap. 3, fotnot 21), s. 20–21 menade att tronföljdslagen i realiteten föreskrev ett valrike, där biskoparna hade den avgörande makten över valprocessen och Tarange, Udsigt over den norske rets historie 2 (kap. 3, fotnot 21), s. 174 ansåg att tronföljdslagen gjorde ”Norge til et valgrige med geistlige kurfyrster”. På samma sätt hävdade Bugge, Norges historie fremstillet for det norske folk2 (kap. 6, fotnot 76), s. 98, 128 att tronföljdslagen gjorde det norska riket till ett valrike och gav biskoparna rätt att avgöra vem som skulle bli kung och även Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 71–76; Schreiner, Johan, ”Stridsspørsmål i norsk middelalderhistorie”, [norsk] Historisk tidsskrift 32 1940–1942, s. 189–192 och Johnsen, Studier vedrørende kardinal Nicolaus Brekespears legasjon til Norden(kap. 6, fotnot 76), s. 151–167 menade att biskoparna hade den helt avgörande makten. Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 68–83 har däremot, i polemik mot detta, argumenterat för ett mer begränsat kyrkligt inflytande över successionen. 140 Steen, ”Tronfølgeloven av 1163 og konungstekja i hundreåret etter” (kap. 1, fotnot 91), s. 20–22et passim; Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 250, 254–256, 269–270, 272; Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319(kap. 1, fotnot 23), s. 50. 141 Taranger, ”Om kongevalg i Norge i sagatiden” (kap. 5, fotnot 13), s. 302; Steen, ”Tron-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=