I princip alla forskare betraktar den romersk-katolska kyrkan som en mycket viktig kraft i expansionen av institutionaliserad kunglig maktutövning. Kyrkan gav processen ideologisk legitimitet och försåg kungamakten med administrativa och juridiska verktyg som underlättade en maktkonsolidering. Det slutgiltiga genombrottet för kristendomen och konsolideringen av kyrkan i de nordiska länderna anses numera ha spelat en betydande roll för att stärka kungamaktens ställning där. Kyrkan frambringade en närmare kulturell och politisk integration med det kontinentala Europa och exponerade Norden för det politiska och rättsliga arvet från det romerska riket.34 Oenighet råder i frågan om exakt i vilken grad kyrkan var drivande och styrande i kungamaktens expansion och konsolidering. Walter Ullmann till24), s. 30; Bagge, Den politiske ideologi i kongespeilet (kap. 1, fotnot 7), s. 261; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 62, 158–159, 164–165, 316; Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 50. För svensk del kan samma sak först beläggas runt hundra år senare, se t.ex. Drar, Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd(kap. 1, fotnot 6), s. 2, 146 et passim; Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7); Bagge, ”Ideologies and mentalities” (kap. 1, fotnot 23), s. 470. 34 Sambandet mellan genombrottet för kristendomen och institutionaliseringen av kungamakten lyfts i synnerhet fram av Berend, Nora (red.), Christianization and the rise of Christian monarchy: Scandinavia, Central Europe and Rus’ c. 900–1200, Cambridge 2007 med jämförelser mellan olika riken i norra och östra Europa. Berend, Nora, ”Introduction”, i Nora Berend (red.), Christianization and the rise of Christian monarchy: Scandinavia, Central Europe and Rus’ c. 900–1200, Cambridge 2007, s. 14–15 tillstår dock att på flera håll i norra och östra Europa föregick politisk centralisering övergången till kristendomen. Helle, Knut, ”Conclusion”, The Cambridge history of Scandinavia 1. Prehistory to 1520, Cambridge 2003, s. 782 har sammanfattat forskninget som att: ”In all three kingdoms the Church contributed very significantly to social cohesion and political centralisation – by its unifying religious influence, by its hierarchically and nationally organised systems of administration, and by churchmen’s administrative and ideological support of the monarchy.” Samma tankar om kristendomens och kyrkans betydelse för kungamakten i de nordiska länderna var Munch, Peter Andreas, Det norske folks historie 1, Christiania, 1852, s. 459–460 först med att lyfta fram och har sedan dess explicit uttryckts även av t.ex. Bull, Edvard, Det norske folks liv og historie gjennem tidene 2. Fra omkring 1000 til 1280, Oslo 1931, s. 31; Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 17–18; Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 207–208, 221–222et passim; Hellström, Jan Arvid, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid, Stockholm 1971, s. 161, 165–167; Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7), s. 250; Gräslund, Anne-Sofie, ”Religionsskiftet i Norden”, i Göran Dahlbäck (red.), Kyrka – samhälle – stat. Från kristnande till etablerad kyrka, Helsingsfors 1997, s. 11; Hørby, Kai, ”Church and state in medival and early modern Denmark. The legal issue”, i Antonio Padoa-Schioppa (red.), Legislation and Justice, Oxford 1997, s. 197; Lindkvist, Thomas, ”Ny tro i nya riken. Kristnandet som en del av den politiska historien”, i Göran Dahlbäck (red.), Kyrka – samhälle – stat. Från kristnande till etablerad kyrka, Helsingsfors 1997, s. 43–44; Hybel, Nils, Danmark i Europa 750–1300, Köpenhamn 2003, s. 260. lagfäst kungamakt under högmedeltiden 36 Den romersk-katolska kyrkans betydelse för kungamaktens expansion
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=