kapitel 6 • kungen och kyrkan 359 Vad vi finner här, liksom i den samtida Sættargjerden, är ett uttryck för den gelasianska läran med kung och biskop som jämbördiga i egenskap av Guds ombudsmän.132 Sverre Bagge håller för troligt att det kan ha varit en taktik från kunglig sida att lägga tyngd vid den gelasianska läran för att bemöta anspråk på kyrklig överhöghet.133 Grethe Authén Blom ser istället uttalandet somett försök från kungens sida att stävja kyrkliga”separatistiska” anspråk.134 Jag betraktar dessa två uppfattningar som förenliga. Uppenbart är att den norska kungamakten under andra halvan av 1200-talet var anhängare till den gelasianska läran och orsakerna till det kan vi endast göramer eller mindre välgrundade antaganden om. Hirdskråen fastslår att ingen kan mista odalrätt eller egendom för andra brott än förbrytelser mot ”Gud och kungen” (guð oc konongr).135 Förbrytelser mot ”Gud” måste här avse kätteri samt brott mot kyrkan och dess ämbetsmän. Eftersom sådana förbrytelser utgör lika allvarliga brott sommajestätsbrott (se kapitel 5) kan det anses vara ett uttryck för en jämbördighet mellan kung och kyrka. Den principiella jämbördigheten mellan kung och biskop framträder emellertid inte av bestämmelserna om storleken på deras respektive böter vid kränkningar av deras äganderätt. Såväl GulatingslovensomMagnus Lagabøters landslovlikställer nämligen en biskop med en jarl beträffande rätten till sådana böter.136 I Magnus Lagabøters landslovär det högsta beloppet för kung131 Citerat frånMLL II: 2. Passagen har bl.a. diskuterats av Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 92 och Sunde, ”Above the law – Norwegian constitutionalism with the Code of 1274” (kap. 5, fotnot 118), s. 172. 132 Bagge, Den politiske ideologi i kongespeilet (kap. 1, fotnot 7), s. 344 betraktar MLL II: 2 (och MLBL II:2) som ett genomslag för läran att kung och biskop är jämställda. Jmf inledningen och avslutningen av Sættargjerden. Det bör observeras att Sættargjerden dateras efter kungens och ärkebiskopens ämbetsår och bär bägges sigill. Relationen mellan kung och biskop är också ett ämne som diskuteras i Kgs. 123:12–124:3 och 125:28–126:41 som också förespråkar en principiell jämbördighet mellan kung och biskop. Det betonas särskilt i Kgs. 124:4, 126:10–11, 126:35–36 att bägge har fått sina respektive ”svärd” direkt från Gud. 133 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 316–317. 134 Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 158. 135 HirdS 14. 136 GulL 200; MLL VII: 20. til uerndar oc rettynda en uandom monnum til refsingar oc reinsanar. Eru þessir tueir annar konungr en annar byskup. hefir konungr af guði ueralldlægt ualld til veralldligra luta. en byskup andlegt ualld til andlægra luta. oc a huar þeirra at styrkia annars ualld til rettra mala oc logligra oc kennazt uið sik at þeir hafa ualld oc iferboð af sealfum guði en eigi af ser.131
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=