lagfäst kungamakt under högmedeltiden 358 Det framhålls i inledningen till Frostatingsloven, sannolikt en del av lagen som reviderades under andra halvan av 1100-talet, att alla invånare har en skyldighet att visa lydnad mot kung, kyrka och biskop samt efterkomma både världslig och kyrklig rätt.127 Detta uttalande likställer kung och kyrka som överheter och ger erkännande åt världslig och kanonisk rätt som två parallella rättssystem. Denna tanke om en jämbördighet mellan kungamakt och kyrka är vidare utvecklad i Magnus Lagabøters landslov och Magnus Lagabøters bylov. Både landslagen och stadslagen har en tydlig religiös inramning. Den placerar in det norska statsskicket i en frälsningshistorisk världsbild; lagens konstitutionella balk är kallad kristendomsbalken, fastän kungabalken egentligen borde vara en mer passande benämning med tanke på dess innehåll.128 Lagen framhåller att både kung och kyrka har till uppgift att förverkliga Guds vilja på jorden och att främja att så många som möjligt blir frälsta.129 Fredrik Lagerroth har träffande betecknat författningen som ett uttryck för ”kanonisk konstitutionalism”.130 Maktfördelningen mellan kung och kyrka har sin grund i att: not 23), s. 201–224; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 303–312. 127 FrostL I: 1. Þat er vpphaf laga vara at ver skolum kristni lyða oc kristnum dome oc konungi uarum oc biskupi til laga oc til rettra mala at fylgia. at kristnum rette rettom. 128 Om den frälsningshistoriska världsbilden, se t.ex. Härdelin, Alf, Världen som yta och fönster. Spiritualitet i medeltidens Sverige, Stockholm 2005. 129 Som bl.a. MLL II: 1 ochMLBL II: 1 fastslår ska alla lyda kyrkan och dess lära under hot om helvetet. 130 Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 81. Förhållandet i status och makt mellan kung och (ärke)biskop Nu, eftersom Guds barmhärtighet ser till det stora dagliga behovet hos otaliga människor och olika folk, då har han befallt sina två tjänare att vara hans synliga ombud för denna heliga tro och hans heliga lagbud, goda människor till värn och rättfärd men onda människor till räfst och rening. Dessa två är dels kungen och dels biskopen. Kungen har av Gud världslig makt i världsliga angelägenheter medan biskopen har andlig makt i andliga angelägenheter. Och båda ska styrka den andres makt i rätta och lagliga saker och betänka att de har makt och överhöghet av Gud själv och inte av egen kraft. Nv af þui at guðs miskunn ser til þess mikla huersdagliga þorf vtalulægs lyðs oc ymis fiolmennis. þa hefir hann skipat sinum tueim þionum at vera augsyniliga hans umboðs menn vm þessa hælga tru oc hans heilagt logmal goðom monnum
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=