kapitel 6 • kungen och kyrkan 357 emot var kyrkans landbor skattskyldiga såvida kungen inte genom ett särskilt kungligt privilegium befriat dem. Bestämmelserna ansluter sålunda till den så kallade datal-principen, som innebar att det kyrkliga frälset endast omfattade prästernas familia, personliga tjänare.121 Först med Sættargjerden utvidgas det kyrkliga frälset till att omfatta biskoparnas edsvurna män. Ärkebiskopen fick i sin tjänst ha 100 man, de andra biskoparna 40 man, som var befriade från kunglig beskattning; dessa fick i sin tur, beroende på sin rang, ha ytterligare en eller två skattebefriade personer i sin tjänst. I prästernas hushåll blev två personer befriade från ledungsskatten.122 Sættargjerdenföreskriver att kungliga skatter inte fick inverka på betalningen av tiondet.123 Detta innebar att kyrkliga skatter hade företräde framför kungliga ochSættargjerdenfastslår att även kungen är skyldig att betala tionde.124 Eftersom kungen samtidigt var förbjuden att beskatta kyrkan menar jag att vi kan tala om en situation där kungen är skattskyldig till kyrkan, medan kyrkan inte är skattskyldig till kungen. Förmyndarstyret för Erik Magnusson utfärdade år 1280 en retterbot (se kapitel 3), som inskränkte kyrkans rättigheter i strid med andan i Sættargjerden.125 Retterboten föreskrev bland annat att kyrkliga ämbetsinnehavare skulle erlägga extraordinära skatter i krigstid. En bitter –och snabbt eskalerande – strid utbröt mellan förmyndarstyret och ärkebiskopen, som tvingades i exil. Först efter hans död år 1282 normaliserades långsamt relationen mellan kung och kyrka på huvudsakligen kungens villkor.126 121 Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 25. 122 Sættargjerden, art. 12–14. Ärkebiskopen ges också full jurisdiktion över 100 män i sin tjänst och dessa befrias från kungliga pålagor (art. 15). Böterna tillfaller honom om det inte rör sig om dråp eller lemlästning. Om ärkebiskopens män begår brott på andra ställen kan målsäganden välja om han vill ställa dem inför kungens eller ärkebiskopens domstol men böterna ska då delas lika mellan kung och ärkebiskop. 123 Sættargjerden, art. 17. 124 Sættargjerden, art. 8. Det kan i sammanhanget nämnas att HirdS 33, 46 fastslår att hirdmännen ska ge tionde av eventuellt krigsbyte och likaså betala tionde av sin lön. 125 Anledningen till att förmyndarregeringen försökte begränsa den kyrkliga skattefriheten hörde till stor del samman med att ledungsskatten övergått från att vara en personskatt till en fastighetsskatt. Medan ledungsskatten var personlig hade kyrkans landbor fått betala den men då skatten utgick på land yrkade kyrkan på att all mark i dess ägo skulle vara skattebefriad. Eftersom kyrkan ägde över 40 procent av all jord i Norge (se tabell 13) skulle det innebära en radikal minskning av de kungliga skatteinkomsterna, se Bagge, ”’Salvo semper regio iure’” (kap. 1, fotnot 23), s. 204–205, 211; Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 303–305. 126 NgL III: 3–11; se Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (kap. 1, fotnot 95), s. 143–183; Johnsen, ”Fra den eldste tid til 1252” (kap. 6, fotnot 71); s. 327–341; Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 312–342; Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 249–253; Bagge, ”’Salvo semper regio iure’” ” (kap. 1, fot-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=