lagfäst kungamakt under högmedeltiden 356 på något sätt hade negativ inverkan på kyrkans rättigheter.114 Kungen skulle dock även i fortsättningen få del av böterna för kristenrättsbrott i enlighet med lag eller sedvana.115 Jag uppfattar Sættargjerdensom stadfästelsen på en byteshandel, där kyrkan avstod från privilegier som den inte kunnat nyttja i utbyte mot att kungen erkände full kyrklig jurisdiktion i enlighet med den kanoniska rätten. Därtill bekräftar Sættargjerdenen mängd nya och gamla kyrkliga privilegier, som kyrkan redan ansåg sig vara i besittning av.116 Dessutom stadgar Sættargjerden att inga kungliga handelsrestriktioner omfattade kyrkliga ämbetsinnehavare, undantaget vid fara för riket eller befolkningen.117 Konflikten mellan ärkebiskopen och förmyndarregeringen under 1280talet resulterade i att kyrkan inte fick möjlighet att åtnjuta alla landvinningar från Sættargjerden. Bland annat medförde den förlikning som träffades år 1290, efter konflikten mellan kung och ärkebiskop, att kristenrätten i de gamla landskapslagarna fortsatt skulle gälla. Principen kodifierades år 1316 i stadgelagstiftning av kung Håkon Magnusson (1299–1319).118 Därmed miste kyrkan mycket av den utvidgade jurisdiktionSættargjerdenbeviljat den och Knut Helle har uppmärksammat att under loppet av 1300-talet utfärdades faktiskt upprepade gånger kungliga påbud om att lagmännen även skulle döma i kristenrättssaker.119 De norska landskapslagarna erkänner principiellt prästerskapets frihet från kunglig beskattning och andra kungliga pålagor. En präst behövde inte, och inte heller hans hustru, betala någon ledungsskatt. Även biskoparna var befriade från ledungskatten, jämte en präst eller diakon i deras tjänst.120 Därincest och allt annat som på något sätt kan höra det kyrkliga forumet till (que ad forum ecclesiasticum possent de iure comuni). 114 Sættargjerden, art. 6. 115 Sættargjerden, art. 2. 116 Sættargjerden, art. 7, 9–10, 17. Dessa privilegier innefattar ärkebiskopens myntningsrätt, hans rätt att köpa jaktfåglar, att tullfritt få sända en specifik mängd mjöl till Island och att uppbära tullen från ett skepp som kommer från Island varje år. 117 Sættargjerden, art. 16. 118 NgL III: 46. 119 Bagge, ”’Salvo semper regio iure’” ” (kap. 1, fotnot 23), s. 204, 215. Se vidare Riisøy, Stat og kirke (kap. 3, fotnot 128). 120 GulL 298; FrostL VII: 17. Prästerskapets frihet från att behöva delta i ledungen har både Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 94 och Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 71–73 hänfört till tiden för kristendomens genombrott i Norge omkring år 1000. Kyrkligt frälse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=