kapitel 6 • kungen och kyrkan 355 undersökningen av Sættargjerden, Jens Arup Seips doktorsavhandling från år 1942, stöder likväl uppfattningen att den kyrkliga domsrätten i Norge var synnerligen begränsad innanSættargjerden.109 Seips slutsats har dock varit föremål för betydande kritik – inte minst eftersom rättspraxis i det (om än i omfattning mycket begränsade) diplommaterialet går på tvärs med Seips slutsats – av forskare som Erik Gunnes, Knut Helle, Arne Odd Johnsen, Charles Joys och Johan Schreiner.110 Grethe Authén Blom och Knut Helle har framhållit att den omfattande lagstiftningsverksamheten under Magnus Lagabøter skapade ett nytt behov av att tydligare dra upp gränserna mellan kunglig och kyrklig jurisdiktion.111 Sverre Bagge ser konflikten om den kyrkliga jurisdiktionen under 1270-talet i det ljuset som uttryck för kyrkliga ansatser att bromsa en expanderande kunglig jurisdiktionen, som riskerade att inkräkta på vad kyrkan betraktade som sin jurisdiktion.112 Dessa tolkningar framstår som plausibla men tyvärr tillåter knappast lagmaterialet en närmare granskning av dem. Ärkebiskopen avstod i Sættargjerden från de kyrkliga privilegierna från Magnus Erlingssons tid avseende kungaval, offrandet av kungakronan till S:t Olav och kravet på kungens underkastelse i utbyte mot att kungen avsade sig alla anspråk på jurisdiktion över de rättsområden som kyrkan gjorde anspråk på att ha jurisdiktion över.113 Kyrkan fick också en förstärkt rättsställning i och med att kungen blev förbjuden att ändra världsliga lagar om det 109 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), se särskilt s. 119–143. Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 138 skriver: ”Sættargjerden må kalles et mektig gjennembrudd for kirken både med hensyn til dens økonomi og dens rettslige stilling.” 110 Schreiner, Johan, ”Konge og kirke i Norge 1247–1277”, [norsk] Historisk tidsskrift 33 1943– 1946, s. 573–593; Johnsen, ”Fra den eldste tid til 1252” (kap. 6, fotnot 71); s. 231; Joys, Charles, ”Tidsrommet 1280–1450”, i Arne Fjellbu m.fl. (red.), Nidaros erkebispestol og bispesete 1153–1953, Oslo 1955, s. 298–300; Helle, Knut, ”Tendenser i nyere norsk høymiddelalderforskning”, [norsk] Historisk tidsskrift 40 1960–1961, s. 365; Gunnes, ”Kirkelig jurisdiksjon i Norge 1153–1277” (kap. 6, fotnot 102), s. 121–158. Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (kap. 1, fotnot 95) har blivit kritiserad av Helle, ”Tendenser i nyere norsk høymiddelalderforskning”, s. 364–365 för att i mycket liten utsträckning sätta sin studie i ett större europeiskt perspektiv. 111 Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387(kap. 1, fotnot 26), s. 162; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 191. 112 Bagge, ”Kirkens jurisdiksjon i kristenrettssaker før 1277”, [norsk] Historisk tidsskrift 60 1981, s. 151–158; Bagge, ”’Salvo semper regio iure’” (kap. 1, fotnot 23), s. 203; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 299. 113 Sættargjerden, art. 2. Denna jurisdiktion innefattar alla mål som involverar kyrkliga ämbetsinnehavare, familjerätt, patronatsrätt, tionde, heliga löften, testamenten, kloster, heliga stiftelser, värn för pilgrimer samt alla mål som rör kyrkans egendomar, brott mot den kristna tron, mened, ocker, sodomi, kätteri, utomäktenskaplig sexualitet, äktenskapsbrott,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=