lagfäst kungamakt under högmedeltiden 354 Ett avtal, som reglerade relationen mellan kung och kyrka, förhandlades fram på riksmötet i Bergen år 1273, och parterna kom överens om att få påvlig stadfästelse på överenskommelsen. Ärkebiskop Jon utverkade en sådan men påven gjorde förbehåll i stadfästningen – sannolikt på ärkebiskopens inrådan – sombland annat innebar att de gamla reglerna omkungaval och kronoffring åter skulle träda ikraft, om kungen bröt något i överenskommelsen, villkor som kungen inte tycks ha accepterat.105 Ett nytt, nära nog identiskt, avtal utan påvlig stadfästelse kom till stånd i Tønsberg år 1277. Känt som Sættargjerden, skulle jag vilja karaktärisera det som ett juridiskt bindande avtal mellanregnumochsacerdotiumsom två jämlika parter.106 I äldre forskning dominerade uppfattningen att kyrkan saknat självständig dömande makt före Sættargjerden.107 Från och med 1920-talet har emellertid allt fler kommit att uppfatta Sættargjerdensom en formell stadfästelse av rättigheter som kyrkan redan kommit i besittning av.108 Den utförligaste 105 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 103; Bagge, ”’Salvo semper regio iure’” (kap. 1, fotnot 23), s. 213. 106 Sættargjerden är utgiven i NgL II: 462–480 och behandlas framförallt av Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (kap. 1, fotnot 95) men även ingående av bl.a. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 160–177; Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 138–141; Bagge, Sverre, ”Sættargjerden i Tønsberg”, Kulturhistorisk leksikon for nordisk middelalder fra vikingetid til reformationstid21 1977: s. 492– 499; Hamre, Lars, ”Ein diplomatarisk og rettshistorisk analyse av Sættargjerda i Tunsberg”, [norsk] Historisk tidsskrift 82 2003: 381–431; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 132–133. Avtalet från år 1277 skilde sig i några små detaljer från föregångaren från år 1273, se främst Keyser, Rudolph, Norske kirkes historie under katholicismen 2, Christiania 1858, s. 26–28 samt Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 132. Den viktigaste förändringen var reservationen att kyrkans jurisdiktion inte skulle sträcka sig längre än sedvana och skrivna lagar i Norge medgav, det senare syftar påMLLochMLBLmen möjligen ävren på de äldre norska kristenrätterna i landskapslagarna. Bara några veckor efter att Sættargjerdenträtt i kraft begärde ärkebiskopen att några otydligheter i denna skulle redas ut i ett nytt privilegiebrev. Ett sådant, det så kallade stödjebrevet till Sættargjelden, blev också utfärdat av kungen och klargjorde kyrkans rättigheter ännu tydligare och utvidgade dem även något ytterligare, se NgL II: 481 och diskussionen i Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387(kap. 1, fotnot 26), s. 176–177; Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 141. 107 I synnerhet Sars, Samlede værker (kap. 5, fotnot 112), s. 375 menade att Sættargjerden innebar en total brytning med den tidigare maktfördelningen mellan kung och kyrka. 108 Det var först Koht, Innhogg og utsyn i norsk historie (kap. 6, fotnot 10), s. 265 som kom att betraktaSættargjerdensom primärt en kunglig stadfästning av rättigheter som den norska kyrkan redan i praxis hade och inte som ett dokument över nya rättigheter. Senare forskare har tenderat att ge honom medhåll, se t.ex. Bull, Edvard, Grunnriss av Norges historie, Oslo 1926, s. 29; Donner, Gustav Adolf, Kardinal Wilhelm von Sabina. Bischof von Modena 1222–1234: päpstlicher Legat in den nordischen Ländern, Helsingfors 1929, s. 343; Hasund, Sigvald, Det norske folks liv og historie gjennem tidene. Tidsrummet 1280 til omkring 1500, Oslo 1934, s. 20; Schreiner, ”Rettarboten av 1308” (kap. 3, fotnot 209), s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=