kapitel 6 • kungen och kyrkan 353 ledde till fredlöshet i Norge, är att alla lagarna gav kungen hela summan för fredsköp vid fredlöshet på samma sätt som vid fredlöshet för andra brott.97 I ett par kyrkliga angelägenheter hade kungen direkt myndighet. Ett exempel är att om någon – efter upprepade tillsägelser – låter sin privata kyrka förfalla, tillfaller hans jord kungen, som sedan ska rusta upp kyrkan.98 Ett annat exempel på kunglig bötesrätt för brott riktade mot kyrkan är Gulatingslovens bestämmelse att böter för att inte infinna sig på tinget, när man blivit stämd dit för kristenrättsbrott, ska tillfalla kungen och likaså ska de som vägrar att betala biskopen de avgifter han har rätt till vara bötesskyldiga till kungen.99 Sådana bestämmelser härstammar sannolikt från tidigkristen tid, innan det fanns någon självständig kyrklig förvaltning. Den påvliga legaten kardinal Vilhelm av Sabina meddelade år 1247 att den norska kyrkan åtnjöt full jurisdiktion över prästerskapet och vid kristenrättsbrott.100 Uttalandet har tolkats olika. Vissa forskare har menat att det inte överensstämde med verkligheten.101 Andra har menat att kardinalen möjligen kan ha överdrivit något men att kyrkan likväl hade en omfattande dömande makt.102 Att omfattningen av den kyrkliga jurisdiktionen var en politiskt känslig fråga framkommer av reaktionen när Magnus Lagabøter (1263–1280), som ett led i arbetet med en norsk landslag, försökte skapa en riksgiltig kristenrätt (se kapitel 3, särskilt s. 152–153). Försöket stoppades av ärkebiskop Jon Raude (1267–1282), som menade att kristenrätten enbart var en kyrklig angelägenhet. Kungen insisterade istället på att kristenrätten skulle utformas gemensamt av kung och ärkebiskop.103 Ärkebiskop Jon utformade ändå en egen kristenrätt utan kunglig sanktion, känd somErkebiskop Jons kristenrett, som gav kyrkan full jurisdiktion i kristenrättssaker.104 97 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 50, 53. 98 BorgL 8; GulL 12. 99 GulL 9. 100 DN VIII: 6, XI: 1. Jmf Vilhelm av Sabinas statut från samma år i DN VII: 18. 101 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (kap. 1, fotnot 95), s. 8, 126–129; jmf Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 113–115. 102 Bull, Edvard, Folk og kirke i middelalderen(kap. 6, fotnot 16), Bugge, Alexander, ”Kirke og stat i Norge 1152–1164”, [norsk] Historisk tidsskrift 24 1916: 169–213, Kolsrud, Oluf, Noregs kyrkjesoga 1. Millomalderen, Oslo 1958, och Gunnes, Erik, ”Kirkelig jurisdiksjon i Norge 1153–1277”, [norsk] Historisk tidsskrift 49 1970, s. 121–160. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 162 menar att kyrkan under 1200-talet de facto kunnat åtnjuta en självständig dömande makt och Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 183 menar att det som det år 1247 kunde vara oenighet om var gränserna för den kyrkliga domsmakten. 103 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (kap. 1, fotnot 95), s. 100–101; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 125, 127. 104 Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 136–137, 1995: 201.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=