lagfäst kungamakt under högmedeltiden 352 att på egen hand utdöma böter eller andra straff för kristenrättsbrott. Det är värt att framhålla att även efter revisionerna av kristendomsbalkarna under 1160- eller 1170-talet (se kapitel 2 och 3), vid en tidpunkt när kyrkan fått en stark ställning i samhället, skulle biskoparna och deras ombudsmän söka kyrkans rätt på tinget.93 Eftersom förlikningar utanför formella rättsliga fora brukade eftersträvas kan, vilket bland andra Sverre Bagge hållit för troligt, självständiga kyrkliga domstolar i realiteten ha existerat.94 Oavsett i vilken utsträckning det var fallet, står det dock klart att kyrkan inte besatt en erkänd dömande makt i straffrättsligt hänseende. Böter och konfiskerat gods för kristenrättsbrott till värden upp till 3 marker tillföll biskopen enligt samtliga landskapslagar. De överstigande beloppen fördelades emellertid på olika sätt. Borgartingsloven ger kungen rätt till hela det överstigande beloppet, Gulatingslovendelar det lika mellan kung och biskop, Eidsivatingsloventredelar det mellan kung, biskop och de bönder som dömde i målet på tinget, medan Frostatingsloven låter allt gå till ärkebiskopen.95 Att kyrkans rätt framträder som starkast i just Frostatingsloven är knappast förvånande, eftersom denna landskapslag gällde den lagsaga där ärkestiftet låg.96 Den varierande fördelningen av böter och konfiskerat gods till värden över tre marker antyder att förhandlingar ägt rum mellan kung och kyrka – och i Eidsivatingsloven också med tingsmenigheten – som haft olika utfall. Viktigt att dock framhålla, särskilt i ljuset av att så många kristenrättsbrott 93 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 16–25, 133. Rättegångsreglerna i kristenrätterna: BorgL I: 17, II: 26. GulL 9 och särskilt 33. Att det är tinget som ska döma i kristenrättsbrott framkommer i GulL 7, 20, 23, 28–29; EidsL 29. Vid mindre allvarliga kristenrättsbrott verkar dock biskopen själv ha kunnat utdöma straff under sina visitationsresor, se t.ex. BorgLI: 10, II: 19, III: 14. Enligt GulL 15 (Olav-text) ska t.o.m. präster som bryter mot biskopens bud dömas och bötfällda på tinget. 94 Som t.ex. Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 196 har föreslagit hänsköts kristenrättsbrott måhända först till tinget när den dömde inte accepterade den påföljd som en kyrklig domstol fastställt. 95 GulL 8: 28; BorgL 11, 16; EidsL 8: 24–25: 32: 45. I EidsL: 30: 44 ska ⅓tillfalla lagmannen istället för bönderna. Kungen har bara undantagsvis rätt till böter vid brott mot kristenrätten, som t.ex. i FrostL II: 10, som föreskriver att brott mot kyrkofriden resulterar i full fredlöshet och att den dömdes egendom då delas mellan S:t Olav (= ärkebiskopen) och kungen. Enligt FrostL III: 21 har en bannlyst tre månader på sig att försona sig med kyrkan innan han annars av tinget ska dömas till fredlöshet och hans lösöre tillfalla biskopen och kungen bli erbjuden att köpa hans fasta egendom. 96 Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 68–69 har framhållit att kristenrätterna skilde sig åt inom Norge och bötesfördelningen i de olika kristenrätterna diskuteras bl.a. av Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 50–52. En praxis med lika delning av böter över 3 marker mellan kung och biskop slog igenom under 1300-talet, se Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 207.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=