kapitel 6 • kungen och kyrkanrubrik 351 gium fick kung Håkon Håkonsson patronatsrätten till ett antal kungliga kapell och de kungliga kapellen fick formell påvlig sanktion under Håkon V Magnusson (1299–1319).88 Kristendomsbalkarna i de norska landskapslagarna är, i likhet med landskapslagarna i övrigt, antagna av tingsmenigheten vid respektive lagting. De liknar till sin form de andra delarna av lagarna, även om det rättsliga innehållet i dem i hög grad präglas av kanonisk rätt.89 Utmärkande för de norska kristendomsbalkarna är deras synnerligen hårda straff – såväl bannlysning som fredlöshet – för alla som trotsar kyrkans lära eller regler.90 Den första norska kristenrätten, som de bevarade kristenrätterna delvis ska återgå på, uppges ha utarbetats av Olav Haraldsson (S:t Olav) och hans engelske hirdbiskop Grimkjell och antagits på ett ting på Moster i Sunnhordland cirka år 1024.91 Som subsidiär rätt till kristendomsbalkarna i landskapslagarna ägde också den kanoniska rätten giltighet i Norge.92 Med stöd av kanonisk rätt kunde kyrkan utdöma botgöring även om landskapslagarna inte gav kyrkan rätten 88 DN I: 113; Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387(kap. 1, fotnot 26), s. 140. I och med grundläggandet av de kungliga kapellen i Norge erhöll dessa omkring hälften av all kronojord i Norge, se Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 115. Standardverket om den norska kungliga kapellinstitutionen är Bagge, Sverre, Den kongelige kapellgeistlighet 1150–1319, Bergen 1976. 89 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 13. 90 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 195–197. Som exempel på de drakoniskt stränga bestämmelserna kan BorgL 7 nämnas, som fastslår att den man som har sexuellt umgänge med sin hustru under de sex veckorna innan påsk ska dömas till fredlöshet. 91 Biskop Grimkjells medverkan i utformningen av kristenrätten omnämns i GulL 10, 15, 17 och Mostertinget nämns också i FrostL II: 10, III: 1. De flesta forskare, bl.a. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 67–68, Robbersta, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 161, 179–180, Nedkvitne, The social consequences of literacy in medieval Scandinavia(kap. 2, fotnot 25), s. 84, Sanmark, Power and conversion(kap. 6, fotnot 80), s. 83, 88, ”Erkebiskop Wulfstan av York og de eldste norske kristenrettene”, Norsk Teologisk Tidsskrift 3 2007, s. 171–186 och Rindal, ”Innleiing” (kap. 2, fotnot 42), s. xxi–xxiii, anser att S:t Olav och Grimkjell verkligen lät genomdriva en kristenrätt redan på 1020talet, medan t.ex. Landro, Torgeir, Kristenrett og kyrkjerett. Borgartingskristenretten i eit komparativt perspektiv, Bergen 2010, är mer tveksam. Taranger, Den angelsaksiske kirkes indflydelse paa den norske (kap. 3, fotnot 130), s. 208 menar att kristenrätten i BorgL ligger närmast S:t Olavs ursprungliga kristenrätt. Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 151 betraktar tinget på Moster år 1024 som det första regelrätta norska kyrkomötet. 92 ”Guds lag” (guðs lagum), d.v.s. den kanoniska rätten, anges bl.a. explicit som rättskälla i FrostL II: 9, III: 6, IX: 14. Kyrklig jurisdiktion
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=