lagfäst kungamakt under högmedeltiden 350 för deras respektive maktsfärer och jurisdiktion, uttrycker kyrkans rättsliga anspråk när både den och kungamakten var som starkast i Norge. Även stadgelagstiftningen och de olika tronföljdslagarna innehåller upplysningar om maktförhållandet mellan kung och kyrka.81 Det norska lagmaterialet saknar bestämmelser om såväl något direkt som indirekt kungligt inflytande över valet av biskopar. Andra typer av källor, såsom isländska sagor och diplom, vittnar emellertid om att i synnerhet Sverre Sigurdsson (1177–1202), med hänvisning till sedvana, gjorde anspråk på sådant inflytande.82 Charles Joys, som mest ingående studerat de medeltida norska biskopsvalen, har konstaterat att åtminstone sedan början av 1200-talet var domkapitlens rätt att själva utse biskopar erkänd.83 Likväl gav fortsatta kungliga anspråk på samtycke vid biskopsval under Håkon Håkonsson (1217–1263) upphov till konflikter vid flera tillfällen.84 MedSættargjerdenår 1277 fastslogs det att något kungligt inflytande inte fick förekomma vid tillsättningen av kyrkliga ämbeten, samtidigt som kyrkan där avstår från att i fortsättningen göra anspråk på sina tidigare krav på överhöghet över kungen.85 Frågan omett kungligt inflytande över biskopsval är besläktat med frågan om patronatsrätt till kyrkor. Enligt Borgartingslovenhade bönderna rätt att själva bestämma vem de ville ha som präst i sin häradskyrka.86 Uppenbarligen är detta en mycket gammal bestämmelse från tidigkristen tid. Hirdskråen förutsätter dock också viss patronatsrätt, för den fastslår att de två hirdprästerna helst ska väljas av hirdens medlemmar.87 Genom ett påvligt privile81 Här avser jag främst Magnus Erlingssons tronfølgelov från år 1163 (GulL 2), Håkon Håkonssons tronfølgelov från år 1260 (NgL II: 308–310), Magnus Lagabøtes tronfølgelov från år 1273 (NgL II: 25–28), Sættargjerdenfrån år 1277 (NgL II: 462–480), Alminnelig retterbot från år 1280 (NgL III: 3–11), Retterbot om ny tronfølgelov från år 1302 (NgL III: 45–55) ochSkipan fra kong Håkon Magnusson om at forn kristenrett skal gjelde midlertidig från år 1316. 82 Se Ljungqvist, ”Bannlyst kung av Guds nåde” (kap. 1, fotnot 7), s. 44–55. Kung Sverres försvar av sina anspråk på överhöghet över kyrkan kommer tydligast till uttryck i det retoriska mästerverket En tale mot biskopene (på norrönt mål kallat Varnaðar-rœða och på latinOratio contra clerumNorvegiæ) som studerats i detalj av Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26). 83 Joys, Biskop og konge (kap. 2, fotnot 57), passim. 84 Se t.ex. HsHkap. 100, 281, 302. 85 Sættargjerden, art. 3–5. 86 BorgL 12. En formulering i GulL 15 tyder dock på att prästerna ursprungligen inte blev tillsatta av biskopen, sannolikt p.g.a. att det under tidigt 1000-tal ännu inte upprättats fasta biskopsdömen i Norge. 87 HirdS 16. Biskopstillsättningar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=