kapitel 6 • kungen och kyrkan 349 en är i dessa dokument har varit föremål för omfattande debatt i norsk historieforskning.76 Kyrkans ökade makt gav upphov till motreaktioner. När Sverre Sigurdsson (1177–1202) grep makten förespråkade han vad jag kallar ett ”nationalkyrkligt” program, med kungen som högste kyrkopolitiske ledare, vilket resulterade i en kamp, tidvis även väpnad, mellanregnumochsacerdotium.77 Efter Sverres död förlikades kung och kyrka, huvudsakligen på kyrkans villkor.78 Under Håkon Håkonssons regeringstid 1217–1263 åtnjöt kyrkan ånyo de flesta av de rättigheter den fått under Magnus Erlingssons tid.79 källsituationen: Kristendomsbalkarna i landskapslagarna, som är bevarade för alla de fyra norska lagsagorna, är de viktigaste källorna till det rättsliga förhållandet mellan kung och kyrka i Norge före mitten av 1200talet.80 Fastän såväl Magnus Lagabøters landslov från år 1274, Magnus Lagabøters bylovfrån år 1276 som den ungefär samtidaHirdskråensaknar kristenrätt berörs likväl olika aspekter av förhållandet mellan kung och kyrka. Sættargjerden, överenskommelsen från år 1277 mellan kung och kyrka om gränserna s. 238–239 daterar Privilegium regis Magni till år 1171 (eller möjligen 1172) men dateringen är en öppen fråga, se Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 66–67; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 159. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387(kap. 1, fotnot 26), s. 90–106; Gunnes, Erkebiskop Øystein(kap. 1, fotnot 26), s. 118–124; Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99) ger en utförlig tolkning av privilegiebrevet. 76 Forskare som Aschehoug, Norges offentlige ret 1 (kap. 3, fotnot 21), Bugge, Norges historie fremstillet for det norske folk 2. Tidsrummet 1103–1319, Kristiania 1916, Johnsen, Studier vedrørende kardinal Nicolaus Brekespears legasjon til Norden, Oslo 1945 och Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26) har framhållit hur kungen var underordnad kyrkan, medan det framförallt är Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50) som har vänt sig mot denna tolkning. Enmellanposition, som framhåller en stark ställning för kyrkan men inte en direkt kunglig underordning, företräds bl.a. av Steen, ”Tronfølgeloven av 1163 og konungstekja i hundreåret etter” (kap. 1, fotnot 91), Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23) och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23) och måste idag sägas vara den dominerande positionen i frågan. 77 Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26); Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 85–89; Ljungqvist, ”Kristen kungaideologi i Sverris saga” (kap. 1, fotnot 7), s. 86–88; Ljungqvist, ”Bannlyst kung av Guds nåde” (kap. 1, fotnot 7), s. 296–307. 78 Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 126. 79 Som Bagge, The political thought of The King’s Mirror (kap. 1, fotnot 7), s. 113–154 visat cirkulerade det emellertid i kungliga kretsar även fortsättningsvis tankegods som i viss mån var fientligt inställt mot den gregorianska reformrörelsens program, vilket bl.a. kommer till uttryck i Kgs. 80 Sanmark, Alexandra, Power and conversion. A comparative study of Christianization in Scandinavia, Uppsala, 2004, s. 133.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=