lagfäst kungamakt under högmedeltiden 348 Kyrkan kom senast under 1100-talet att bli den största jordägaren i Norge.70 När en norsk kyrkoprovins upprättades år 1152/1153, med egen ärkebiskop i Nidaros (Trondheim), fick prästerskapet fler privilegier än någon annan grupp i samhället.71 Med ärkebiskop Øystein Erlendsson (1161–1188) framträdde en stark kyrkoledare och hängiven anhängare till den gregorianska reformrörelsen.72 Samtidigt behövde Erling jarl och hans son, kung Magnus Erlingsson (1161–1184), kyrkans stöd och ”Ett fornuftsektenskap var inngått mellom den verdsligemakt og kirken”, som Erik Gunnes uttryckt saken.73 Andra forskare har hellre kallat Magnus Erlingssons regeringstid för ”Kongedømmet av kirkens nåde”.74 Tanken på att kungen är underställd kyrkan kommer till uttryck i dokument från tiden, främst i Magnus Erlingssons privilegiebrev (Privilegium regis Magni) till kyrkan och tronföljdslagen från år 1163.75 Hur pass framträdande den kyrkliga överhögheten över kungling i nordisk kristningskontekst, Oslo 2005; Bagge, Sverre & Nordeide, Sæbjørg Walaker, ”The kingdom of Norway”, i Nora Berend (red.), Christianization and the rise of Christian monarchy: Scandinavia, Central Europe and Rus’ c. 900–1200, Cambridge 2007: s. 121–166; Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 148–157. Nordeide, Sæbjørg Walaker, The Viking Age as a period of religious transformation. The Christianization of Norway from AD 560 to 1150/1200, Turnhout 2012 har ingående behandlat den norska kristnandeprocessen ur ett nytt arkeologiskt perspektiv. Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 37 sluter sig till den traditionella uppfattningen att kungarna spelade en avgörande roll i kristnandeprocessen i Norden och särskilt för att etablera en organiserad kyrka och förbjuda den hedniska kulten. 70 Krag, Aschehougs Norgeshistorie2(kap. 1, fotnot 46), s. 182 och Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 188 framhåller att en stor del av kronogodset i Norge donerades till kyrkan och sannolikt hade sitt ursprung i konfiskationer av mark från kungens fiender i de oroliga tiderna vid det slutgiltiga kristnandet omkring år 1000 och under inbördeskrigen under 1100-talen. 71 Joys, Biskop og konge (kap. 2, fotnot 57), s. 108–135; Johnsen, Arne Odd, ”Fra den eldste tid til 1252”, i Arne Fjellbu m.fl. (red.), Nidaros erkebispestol og bispesete 1153–1953, Oslo 1955, s. 51–57; Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 83–89; Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23); Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26); Gunnes, Erkebiskop Øystein (kap. 1, fotnot 26), s. 50–73; Bagge, ”Ideologies and mentalities” (kap. 1, fotnot 23), s. 38–40; Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom (kap. 1, fotnot 23), s. 59–61. 72 Ärkebiskop Øystein, vars liv och gärningar är skildrade av Gunnes, Erkebiskop Øystein(kap. 1, fotnot 26), tillträdde inte sitt ämbete förrän han blivit vigd och fått palliumav påven år 1161. En relativt ny översikt av kyrkan i Norge under högmedeltiden ges t.ex. av Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 156–167. 73 Gunnes, Erkebiskop Øystein(kap. 1, fotnot 26), s. 232. På ett liknande sätt har bl.a. Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 110), s. 24 uttryckt saken. Se även Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 181–182; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 57–68, 1995: 34–36; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 59–60. 74 Johnsen, ”Fra den eldste tid til 1252” (kap. 6, fotnot 71), s. 69–140. 75 Lat.Dok., nr. 9: 58–53; NgL I: 442–444. Gunnes, Erkebiskop Øystein (kap. 1, fotnot 26),
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=