kapitel 6 • kungen och kyrkan 347 I handfästningarna från år 1282, 1320 och 1326 finner vi många uppgifter beträffande maktförhållandet mellan kungen och kyrkan.Det är fastslaget i handfästningen från år 1282 att kyrkan – det vill säga biskoparna – förutom makten att bannlysa även har samma rätt att utöva legitimt våld som kungamakten.66 Som diskuterats i kapitel 4, s. 210–211, innebar handfästningarna från år 1320 och 1326 att biskoparna, tillsammans med de världsliga stormännen, även fick den yttersta makten över militära frågor.67 Detta var definitivt något som enligt kanonisk rätt inte var en kyrklig fråga och jag ser det som ett uttryck för de kyrkliga och världsliga stormännens försök att kontrollera kungen och begränsa hans handlingsutrymme. 2delsammanfattning: De danska lagarna behandlar inte maktrelationen mellan kung och kyrka särskilt ingående. Fastän de danska biskoparna stod i ett länsrättsligt förhållande till kungen ger lagmaterialet uttryck för den gelasianska läran om kung och kyrka som parallella och jämställda suveräner. De kungliga och kyrkliga verksamhetssfärerna framstår generellt som väl avskilda och kungen ges inget ansvar för kyrkliga angelägenheter, medan biskoparna – förmodligen främst i egenskap av länstagare till kungen – ges vissa världsliga funktioner. Så långt som det är möjligt att bedöma utifrån lagmaterialet erkändes såväl principen om kyrklig skattefrihet och immunitet från världslig rätt för kyrkliga ämbetsinnehavare som en kyrklig jurisdiktion över kristenrättssaker enligt kanonisk rätt. I och med valhandfästningarna från år 1320 och 1326 kom kyrkans position att stärkas ytterligare i förhållande till kronan. Kristnandeprocessen i Norge ägde rum cirka 930–1030 och skedde i betydande utsträckning genom kontakter med de brittiska öarna och mission därifrån, med en tendens att inträffa först i de sydliga kustområdena och sist i inlandsdistrikten.68 Den förkristna kulten blev slutligen utrotad, delvis genom våld, av de stora missionskungarna Olav Tryggvason (995–1000) och Olav Haraldsson (1015–1028). Med Olav Haraldsson, sedermera rikshelgonet S:t Olav, blev kristendomen påbjuden i lag och hednisk kult blev förbjuden.69 66 Hdf 1282, art. 17. 67 Hdf 1320, art. 13; Hdf 1326, art. 12, 44. 68 Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 104–119, 151–153. 69 Se bl.a. Tveito, Olav, Ad fines orbis terrae – like til jordens ender. En studie i primær trosformidKungen och kyrkan i det norska riket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=