kapitel 6 • kungen och kyrkan 343 invänt att de kyrkorättsliga aspekterna i konflikten ter sig som en yttre formsak som ärkebiskoparna stödde sina krav på. Kärnan i konflikten var istället en politisk maktkamp mellan kung och ärkebiskop. Även processakterna som lämnades till påven visar, framhåller Christensen, att stridsfrågorna var politiska eftersom de rörde ärkebiskopens militära resurser, jurisdiktion, regalrättigheter och skatteintäkter.46 Även om Aksel E. Christensens invändningar mot en kyrkorättslig tolkning av konflikten är riktiga är det samtidigt ofrånkomligt att ärkebiskopsstriden åtminstone delvis hade att göra med gränserna mellan kunglig och kyrklig jurisdiktion, något som inte minst märks av kungens anklagelsepunkter mot ärkebiskopen inför påven. Kungen anklagade nämligen bland annat ärkebiskopen för att ha lagstiftat i strid med rikets lag, förbjudit lekmän i sin tjänst att bruka världsliga domstolar samt förbjudit kyrkliga ämbetsinnehavare att efterkomma kallelser till tinget. Kungen anklagade vidare ärkebiskopen för att ha uppträtt som världslig domare och att ha dömt i mål som löd under kronans jurisdiktion.47 Genom handfästningarna från år 1282, 1320 och 1326 blev kungen förpliktigad att respektera alla privilegier som tidigare kungar beviljat den danska kyrkan.48 Det innebar att kungliga privilegier till kyrkliga institutioner i praktiken fick samma rättsliga ställning som lagar. Handfästningarna inskärpte också att kungen var strängt förbjuden att fängsla eller fördriva en kyrklig ämbetsinnehavare eller beslagta kyrklig egendom. Sådana åtgärder fordrade påvlig sanktion för biskopar och biskoplig sanktion för lägre kyrkliga ämbetsinnehavare.49 Kyrkliga ämbetsinnehavare skulle vara skyddade från kungens våldsmakt. Vissa artiklar i valhandfästningarna från år 1320 och 1326 har nästan säkert tillkommit med ärkebiskopsstriden i åtanke.50 I synnerhet förbudet mot kung Erik Menved (1286–1319) och ärkebiskop Jens Grand (1289–1303). Den tredje och sista fasen i konflikten utkämpades 1313–1321 mellan kungarna Erik Menved (1286–1319) och Kristofer II (1320–1326) och ärkebiskop Esger Juul (1310–1325). 45 Norvin, ”Jacob Erlandsøns Kamp for Kirkeretten” (kap. 6, fotnot 29); Koch, Danmarks Kirke gennemTiderne (kap. 6, fotnot 33); Andersen, Ærkebiskop Jens Grand(kap. 6, fotnot 33). 46 Christensen, ”En feudal periode i dansk middelalder?” (kap. 1, fotnot 24), s. 58–59, Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 74–79. 47 Vogt, ”Kampen om retten – Ærkebiskop og konge ca. 1254–1264” (kap. 5, fotnot 66), s. 250. 48 Kyrkans rättigheter berörs inte särskilt mycket i handfästningen från år 1282 men det fastslås i art. 18 att kungen är skyldig att upprätthålla alla fri- och rättigheter som den danska kyrkan åtnjutit under kung Valdemar II:s tid (1202–1241). 49 Hdf 1320, art. 1–2, 5–8; Hdf 1326, art. 1–7. 50 Här avser jag främst Hdf 1320, art. 1–5, 8, 10; Hdf 1326, art. 1–5, 8, 37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=