lagfäst kungamakt under högmedeltiden 334 slaget i den kanoniska rätten att den skulle ha företräde, eftersom Guds rätt (ius mere divinum) var överordnad världslig rätt.17 Kyrkan krävde, förutom frihet från kunglig inblandning i biskopsval, även immunitet från världslig rätt för kyrkliga ämbetsinnehavare, dömande makt över brott mot kyrkans lära, samt frihet från kungliga skatter och pålagor för kyrkliga institutioner och ämbetsinnehavare. Anspråket på fria biskopsval, genomförda av domkapitlen, kolliderade med de på många håll rådande förhållandena att biskoparna blev utsedda av de världsliga furstarna.18 Eftersom biskoparna, i kraft av sina ämbeten, förfogade över mycket omfattande resurser och var ledande politiska aktörer, var det angeläget för kungarna att ha inflytande över biskopsvalen. Kunglig investitur var en handling där kungen gav en biskop hans världsliga maktbefogenheter på samma sätt som en länsherre upplät ett län till en vasall och markerade därmed biskoparnas underordnade ställning i förhållande till kungen. Konflikten kring investitur som brutit ut i det tysk-romerska riket under 1000-talet resulterade i Wormskonkordatet (Pactum Calixtinum) år 1122, som gav kejsaren rätt att övervaka men inte styra biskopsval.19 Kravet på privilegium fori – immunitet från världslig rätt för kyrkliga ämbetsinnehavare – innebar att kyrkliga ämbetsinnehavare enbart skulle svara inför kyrkliga domstolar.20 Kyrkan yrkade även på jurisdiktion över lekmän för sådana brott som den kanoniska rätten gav kyrkan dömande makt över. Genom sin botdisciplin (forum internum) hade kyrkan en form av domsrätt men strävade också efter kontrollen över straffrätten för kristenrättsbrott (forum externum). Kraven på kyrklig jurisdiktion omfattade bland annat äk17 Se c. 1 Dist., 10. Jmf c. 92 Caus. 11 qu. 3, samt diskussionen i bl.a. Kern, Kingship and law in theMiddle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 150, 157; Ericsson, Den kanoniska rätten och Äldre Västgötalagens kyrkobalk (kap. 3, fotnot 8), s. 10–11; Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), s. 41–43. 18 Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 110), s. 4–5, 81–83; Tierney, The crisis of church& state, 1050–1300(kap. 1, fotnot 12), s. 33–95; Blumenthal, Uta-Renate, The investiture controversy. Church and monarchy from the ninth to the twelfth century, Philadelphia 1991, passim. Förbudet mot investitur, från påve Gregorius VII år 1075, återfinns i c. 12, 13, C. XVI qu 7. 19 Morris, ”Discord of Empire and Papacy” (kap. 6, fotnot 6), s. 162–164. Wormskonkordatet (Pactum Calixtinum) år 1122 var det första konkordatet mellanregnumochsacerdotium i form av ett juridiskt bindande avtal mellan två i status likvärdiga parter. 20 Se t.ex. Brundage, James A., The medieval origins of the legal profession. Canonists, civilians, and courts, Chicago 2008, s. 270; Hartmann, Wilfried & Pennington, Kenneth, The history of medieval canon law in the classical period, 1140–1234. FromGratian to the decretals of Pope Gregory IX, Washington, D.C. 2008, s. 36; Helmholz, R[ichard] H., The spirit of classical canon law, Athens 2010, s. 302, 33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=