lagfäst kungamakt under högmedeltiden 332 mellan kung och kyrka.7 Maktkampen blev särskilt märkbar i norra Europa, där kyrkan – som en relativt ny institution – i högre grad än i södra Europa fått inordna sig i en befintlig maktstruktur.8 Flera forskare, bland andra Jens Arup Seip, har lyft fram att det var kring frågor kopplade till juridiken och rättskipningen sommotsättningarna mellan kung och kyrka blev mest märkbara och konfliktfyllda i Norden.9 För nordisk del rådde det liten konkurrens mellan kung och kyrka före mitten av 1100-talet, medan båda institutionerna befann sig i en expansiv fas. Så länge som tingsmenigheterna var i besittning av den rättsliga makten var kungen snarare ett stöd än en konkurrent när kyrkan försökte öka sin jurisdiktion. Halvdan Koht (1873–1965) har med sin berömda fras ”kyrkja kann vinne utan staten taper” betonat solidariteten mellan kung och kyrka.10 Så länge ökad makt för kungen inte minskade den maktsfär kyrkan gjorde anspråk på, stödde kyrkan att kungen kom i åtnjutande av sådana maktbefogenheter som romersk och kanonisk rätt gav honom. Ett nära politiskt samarbete mellan kung och kyrka var likväl det normala tillståndet. Konflikter får mer betraktas som undantag. Även om kungamakten hade överlägsna militära resurser, och teoretiskt sett kunde tvinga kyrkan till underkastelse med vapenmakt, var kyrkans ideologiska makt och samhälleliga inflytande på alla plan så stort att detta inte var ett hållbart alternativ på längre sikt för kungamakten.11 Något förenklat kan tre olika uppfattningar beträffande relationenmellan kung och kyrka urskiljas: 1) Kung och kyrka som två likställda institutioner, med varsina kompetensområden, vilka bägge får sin makt direkt från Gud. Denna uppfattning var den mest spridda och känd som den gelasianska läran efter påven Gelasius I (492–496).12 2) Kyrkan som överordnad kungen, enligt principen att andlig makt är överordnad världslig. Enligt den uppfatt7 Om konflikter mellan kyrka och kung iEuropa i allmänhet, se Morris, ”Discord of Empire and Papacy” (kap. 6, fotnot 6), s. 109–133, 154–173; Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26), s. 232–234; Cowdrey, Pope Gregory VII: 1073–1085 (kap. 6, fotnot 6), s. 75–271, 608– 658. 8 Renna, Thomas J., ”Kingship in theDisputatio Inter Clericum et Militem”, Speculum48 1973, s. 675 et passim; Breengaard, Muren om Israels hus, Köpenhamn 1982, passim; Gunnes, Erkebiskop Øystein(kap. 1, fotnot 26), s. 99. 9 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 5; jmf Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 79; Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 28. 10 Koht, Innhogg og utsyn i norsk historie, Kristiania 1921, s. 271; jmf Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), passim. 11 Se bl.a. diskussionen i Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 324et passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=