kapitel 6 • kungen och kyrkan 331 Eftersom all legitim maktutövning ansågs utgå från Gud, flöt de politiska och religiösa sfärerna samman. I och med sitt monopol på religionsuttolkningen fick kyrkan, som en välorganiserad och mycket resursstark institution, ett omfattande politiskt inflytande. Den romersk-katolska kyrkan var dessutom en transnationell och hierarkiskt uppbyggd organisation. Dess territoriellt avgränsade kyrkoprovinser, styrda av ärkebiskopar, överlappade samtidigt ofta kungarikena. Ärkebiskopen och de andra biskoparna var i det medeltida samhället, förutom religiösa ledare, en del av en ekonomisk och social elit som utövade stor politisk och juridisk makt. En ständigt närvarande fråga var maktdelningen mellan regnumoch sacerdotiumoch gränserna för deras respektive kompetensområden. Så länge som både kung och kyrka var relativt svaga institutioner kunde bägge utöka sina befogenheter och maktresurser på bekostnad av icke-institutionella aktörer. Politisk konkurrens uppstod när både kung och kyrka utvidgat sina maktsfärer så mycket att de började överlappa, samtidigt som en fortsatt maktexpansion bara kunde ske på den andres bekostnad.3 Gränsdragningen mellan den kungliga och kyrkliga maktsfären ställdes på sin spets genom kyrkliga krav på full självständighet från det världsliga samhället (libertas ecclesiae) i och med den gregorianska reformrörelsen, initierad av påve Gregorius VII (1073–1085).4 Kyrkan kom att kräva, förutom frihet från lekmannainflytande, full skattefrihet, immunitet från världslig rätt för kyrkliga ämbetsinnehavare (privilegium fori)5 samt rätten att i kyrkliga domstolar pröva de mål som enligt kanonisk rätt föll under kyrklig jurisdiktion.6 Eftersom den kungliga och kyrkliga maktsfären överlappade varandra var det ofrånkomligt att den typen av krav gav upphov till konflikter 3 Se t.ex. diskussionen i Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (kap. 1, fotnot 95), s. 5 och Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 28. 4 Le Goff, The birth of Europe 400–1500(kap. 1, fotnot 9), s. 60–61. 5 Se främst c. 1, X. 2, 2; c. 2, X. 2, 2. Enligt c. l. C XI qu 1 fick en kyrklig ämbetsinnehavare inte ställas inför världslig domstol. 6 Tierney, The crisis of church& state, 1050–1300(kap. 1, fotnot 12), s. 45–52; Ericsson, Den kanoniska rätten och Äldre Västgötalagens kyrkobalk (kap. 3, fotnot 8), s. 24; Gunnes, Kongens ære (kap. 1, fotnot 26), s. 115 et passim; Hellström, Jan Arvid, Kyrkofursten som blev klosterbroder. En bok om ärkebiskop Eskil, Älvsjö 1982, s. 26–29; Ehler, Sidney Z. & Morrall, John B., Church and state through the centuries. A collection of historic documents with commentaries, Cheshire 1988, s. 23–49; Morris, Colin, ”Discord of Empire and Papacy”, i The papal monarchy. The Western Church from 1050 to 1250, Oxford 1989, s. 79–108; Canning, A history of medieval political thought 300–1450(kap. 1, fotnot 1), s. 84–110; Schatz, Klaus, Papal primacy. From its origins to the present, Collegeville 1996, s. 80–82; Cowdrey, Herbert Edward John, Pope Gregory VII: 1073–1085, Oxford 1998, s. 495–583.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=