lagfäst kungamakt under högmedeltiden 326 heterna varit särskilt villiga att ge kungen så pass omfattande maktresurser. Därför är jag benägen att i första hand betrakta ökningen av antalet regalrättigheter och antalet majestätsbrott som uttryck för en medveten kunglig strävan att förstärka sin ställning. Oftast torde nya kungliga rättigheter ha blivit lagfästa i någon form av förhandlingssituation. De fåtaliga regalrättigheterna i de äldre lagarna, när kungamakten fortfarande var relativt svag, antyder att kungamaktens faktiska styrka var avgörande för att kunna driva igenom kunglig rättigheter.Uttrycken för en hierarkisk maktordning är starkast, och antalet majestätsbrott och regalrättigheterna flest, i de lagar som kungamakten kunnat styra utformningen av. I synnerhet i Danmark och Sverige utvidgades innebörden av majestätsbrott i hög grad genom kunglig stadgelagstiftning. Även om denna stadgelagstiftning i de flesta fall blivit tillstyrkt av ett riksråd eller motsvarande menar jag att det ändå går att tala om att kungamakten genom denna stadgelagstiftning själv införde regler avseende brott riktade mot sig. Lagmaterialet vittnar om att en överföring av makt från tingsmenighet till kung ägde rum i alla de tre nordiska länderna. I de flesta avseenden skedde detta tidigast i Norge och senast i Sverige. En ökad centralisering och större social stratifiering, ledde till att kungarna interagerade alltmer med kyrkliga och världsliga stormän istället för med tingsmenigheterna som kollektiv. Det går att se en tendens i alla de tre nordiska länderna, men minst så i Sverige, till en utveckling mot en kungamakt som alltmer anses utgå från Gud istället för från befolkningen. I såväl de danska, norska som svenska äldre lagarna var kungen underställd lagen. I takt med att kungamakten växte sattes från och med slutet av 1200-talet tydligare konstitutionella ramar för kungamakten i Danmark och Sverige. Utvecklingen gick i motsatt riktning i Norge, där en mer enväldig kungamakt växte fram under samma tid. Orsakerna till skillnaderna är troligen avsaknaden av en framväxande stormannaopposition i Norge. I Danmark och Sverige fick kungliga privilegier till dessa grupper i början av 1300talet närmast samma rättställning som lagar. Både för dansk, norsk och svensk del skedde allt större inskränkningar av hämndrätten och fejdrätten, vilka blev mest omfattande för norsk del, och bruket av legitimt våld blir i allt högre grad förbehållet kronan. Kungamakten kom under 1200-talet i åtnjutande av allt fler regalrättigheter och Kapitelsammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=