lagfäst kungamakt under högmedeltiden 324 nad från de danska handfästningarna, som endast band kungen personligen. Det innebar en högre grad av institutionalisering och större permanens för svensk del. Möjligheterna för den enskilde kungen – men även för andra aktörer – att förändra de konstitutionella spelreglerna minskade. Jag vill hävda att fasta konstitutionella bestämmelser av detta slag gav kungen små möjligheter att utöka sin makt men säkrade samtidigt de maktresurser han var i besittning av.288 Den svenska landslagen definierade och skyddade de kungliga rättigheterna, på samma gång som möjligheterna att utöka dessa begränsades, på ett sätt som dansk och norsk lag inte kom att göra. Sålunda var den institutionella uppdelningen av makt mer utvecklad än i de, i och för sig, äldre lagarna från grannländerna. Det innebär att lagen avgör vilka maktresurser en kung rättmätigt får besitta och inte vad den enskilde kungen förmår att göra anspråk på. Detaljerade konstitutionella bestämmelser, som i den svenska landslagen, saknas i danska eller norska lagar. Med utgångspunkt från detta mer välutvecklade svenska statskick går det att argumentera för att Sverige vid mitten av 1300-talet inte bara kommit ikapp, utan också gått om, den politiska utvecklingen i Danmark och Norge. En begränsning med en sådan jämförelse är likväl att de mer utvecklade svenska konstitutionella bestämmelserna är yngre än motsvarande danska och norska bestämmelser. Det kan därför mer vara fråga om ett utslag för en skillnad i tid än för internordiska skillnader. Eftersom det inte tillkom några omfattande nya danska eller norska konstitutionella bestämmelser före mitten av 1300-talet kan sålunda det i lag kodifierade statsskicket runt år 1350 sägas ha varit mest avancerat i Sverige. Avsaknaden av en kodifierad landslag för dansk del, något som vi sett att de danska stormännen motsatte sig, förhindrade antagligen tillkomsten av en verklig och riksomfattande konstitution – trots att en sådan torde ha legat i stormännens intresse. Istället kom de konstitutionella bestämmelserna att omförhandlas i handfästningar vid varje nytt kungaval mellan kungen och ”rikets bästa män” (meliores regni). Avsaknaden av egentliga konstitutionella bestämmelser iNorge, annat än allmänt hållna eder och kyrkligt präglade ideologiska uttalanden om maktdelning mellan kung och kyrka, speglar en stark och autonom kungamakt, som i vissa avseenden föregriper tidigmodernt envälde. Att kungamakten i Norge hade den starkaste ställningen i förhållande till tingsmenigheten be288 Hansen, Fra håndfæstning til grundlov (kap. 5, fotnot 65), s. 12–13 har t.ex. uppmärksammat att eftersom de danska handfästningarna de olika kungarna fick svära inte var helt identiska fick det danska riket en ny grundlag med varje kung.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=