lagfäst kungamakt under högmedeltiden 322 lagarna framstår som förhållandevis starka aktörer, hade ju ett ekonomiskt intresse av att inte tillåta parterna att göra upp i godo. •5. Flera studier har påtalat en ökning av antalet regalrättigheter i alla de tre nordiska länderna under 1200-talet. Det har också framhållits att begreppet majestätsbrott samtidigt fick en vidgad innebörd.286 Denna bild har jag kunnat bekräfta utifrån mitt studium av lagmaterialet. Därtill har jag kunnat påvisa att utvecklingen inträffade tidigare i Danmark och Norge än i Sverige. Ett tydligt exempel på de utökade regalrättigheterna är den tilltagande kungliga överhögheten över allmänningarna i både Danmark, Norge och Sverige. Med Jyske Lov år 1241 fick den danske kungen en lagreglerad överhöghet över allmänningarna, något den norske kungen redan uppnått tidigare. I Sverige hade kungen emellertid vid denna tid endast överhöghet över en tredjedel av häradsallmänningarna och endast i Götalandskapen. Först vid mitten av 1300-talet medMagnus Erikssons landslag får den svenske kungen samma överhöghet över allmänningarna som de danska och norska kungarna. I alla de tre nordiska länderna behåller befolkningen nyttjanderätten till allmänningarna. Nyodlare blir emellertid betraktade som kronobönder. För norsk del fordras även kungligt tillstånd för att anlägga nyodlingar på allmänningarna. Majestätsbrott, som brottet förstods i romersk rätt, uppträder relativt sent i de nordiska lagarna. Det första belägget för dansk del är från år 1200, för norsk del från år 1163 och för svensk del från 1280-talet. I synnerhet den danska kungamakten försökte inskärpa bestämmelser om majestätsbrott genom stadgelagstiftning. Den norska landslagen år 1274 och stadslagen år 1276 likställde de facto ett stort antal brott mot kungen med majestätsbrott, såsom brott mot kungafriden och förfalskning av kungens brev, mynt och sigill. Även i Sverige skedde en ökning av antalet brott klassade som majestätsbrott, framförallt med landslagen och stadslagen från omkring år 1350, vilka till skillnad från danska och norska lagar fick en egen högmålsbalk (höghmælis balkrin). Den som stod anklagad för majestätsbrott kunde i allmänhet runt om i Europa förvänta sig rätten att bli dömd av sina jämlikar och så tycks också fallet ha varit i de nordiska länderna.287 286 Den viktigaste studien, som även har komparativa inslag, är Fenger, Romerret i Norden (kap. 1, fotnot 48). Se vidare för dansk del Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), för norsk del Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23) och för svensk del Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7). 287 Se t.ex. Reynolds, Kingdoms and communities inWestern Europe, 900–1300(kap. 1, fotnot 1), s. 32–33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=