kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 321 men i lägst grad i Sverige, till en utveckling mot en kungamakt som alltmer anses utgå från Gud istället för från befolkningen. • 4. I studier som rört den rättsliga utvecklingen, för vart och ett av de nordiska länderna, har det konstaterats att rätten till fejd, hämnd och självtäkt efter hand inskränktes alltmer till förmån för rättskipning under kunglig överhöghet.284 Jag har funnit att under första halvan av 1200-talet var mest hämndrätten inskränkt i Danmark och hade störst omfattning i Norge, vilket kan vara ett utslag av att de bevarade norska landskapslagarna, Gulatingsloven och Frostatingsloven, huvudsakligen återger gammal rätt som kodifierats redan före mitten av 1100-talet. Vad jag likväl finner påfallande för norsk del är den kraftiga inskränkningen av enskild våldsanvändning som äger rum under loppet av 1200-talet. I och med Magnus Lagabøters landslov år 1274 ochMagnus Lagabøters bylov från år 1276 har rätten till fejd, hämnd och självtäkt på ganska kort tid blivit avsevärt mer begränsad än den blev i Danmark eller Sverige. Trots omfattande inskränkningar i rätten till fejd, hämnd och självtäkt behåller målsäganden även i Magnus Lagabøters landslovochMagnus Lagabøters bylovrätten att utan risk för påföljd döda eller misshandla den som dömts till fredlöshet. Till skillnad från i andra medeltida nordiska lagar fordras nämligen i dessa två norska lagar inte medgivande från målsäganden för en kunglig benådning. I både Danmark, Norge och Sverige ökade dock kraven i lagarna på att ta emot erbjudna böter och acceptera förlikningar. Det förblev en allmän princip i alla de tre nordiska länderna att målsägandens bötesrätt gick före kungens, om den dömdes egendom inte räckte för att täcka bägge delarna. I de norska och svenska lagarna rådde delvis en subsidiär kunglig åtalsrätt, medan dansk rätt gav målsäganden ensam åtalsrätt.285 En möjlig förklaring till en mer inskränkt rätt att göra upp i godo i de svenska lagarna – trots kungamaktens relativt svaga ställning – kan vara lokalsamhällets rätt till en tredjedel av böterna. Representanterna för lokalsamhället, som i de svenska 1, fotnot 83), s. 380–385 och Hervik, ”Mixed constitution in the Scandinavian realms in the Middle Ages” (kap. 2, fotnot 75), s. 136–147, 231–235, 356–361. 284 För norsk del skriver t.ex. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 208: ”Finally, in the National Law of 1274–77 revenge was so severely curtailed as to be virtually banned.” Se även Sunde, ”Above the law – Norwegian constitutionalism with the Code of 1274” (kap. 5, fotnot 118), s. 143–146, 168. 285 Redan Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen(kap. 3, fotnot 17), s. 16, 26 uppmärksammade att normalt endast målsäganden hade åtalsrätt men att en kunglig subsidiär åtalsrätt successivt ökar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=