lagfäst kungamakt under högmedeltiden 320 framhållit, ha varit att inbördeskrigen mer eller mindre utplånade självständiga stormän som grupp i Norge i motsats till i Danmark eller Sverige.281 I min undersökning av lagmaterialet finner jag stöd för en stormannaopposition för dansk och svensk del från och med slutet av 1200-talet och en avsaknad av en sådan för norsk del. Närvaro respektive frånvaro av en stormannaopposition under andra halvan av 1200-talet är sannolikt skälet till de ovannämnda skillnaderna i utvecklingen mellan Danmark och Sverige respektive Norge beträffande huruvida kungen var underställd lagen. En stormannaopposition i Danmark var en förutsättning för handfästningarna från år 1282, 1320 och 1326, som tydligt ställde kungen under lagen. Principen om att kungen lyder under lagen befästes i Sverige medMagnus Erikssons landslag från omkring år 1350. Avsaknaden av en stormannaopposition bör betraktas som en viktig anledning till att utvecklingen i Norge kunde gå i motsatt riktning. Från att ha haft lagar innehållande de tydligaste lagbuden om att kungen var underställd lagen kulminerade en utveckling med landslagen år 1274 i att kungende facto överordnades lagen. • 3. I både äldre och nyare forskning har Danmark och Sverige som valkungadömen ställts i kontrast mot Norge som arvkungadöme.282 Johan Schreiner tillhör de få forskare som invänt mot tanken att ett arvrike per automatik stred mot stormännens intressen och innebar en mer enväldig kungamakt.283 Jag har funnit att i utväxlingen av eder mellan kungen och befolkningen i samband med kungavalen speglas en tendens i alla tre länderna, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 132 menar vidare att den relativa avsaknaden av en större militär elit i Norge, särskilt en sådan som innehade borgar, försvårade en opposition mot kungen. 281 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 65. 282 Denna uppfattning, som den kom till uttryck i äldre forskning, är väl sammanfattad av Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 64 som konstaterar: ”Norge var i middelalderen arverike i motsetning til Sverige og Danmark, hvoor tronen blev besatt gjennem valg. Forskjellen har i norsk historieskrivning vært opfattet som uttrykk for en prinsipiell ulikhet mellem statsforfatningen i Norge og nabolandene: I Sverige og Danmark rådde adelen, mens kongemakten var eneveldig i Norge.” Även t.ex. Holmsen, ”Kongens rett, kongens makt og kongebrevet av 17/6 1308” (kap. 4, fotnot 145), s. 323 och Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 350 sluter sig principiellt till denna uppfattning. 283 Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 64–92. Det var först Taranger, ”Kong Magnus Erlingssons privilegium for den norske kirke” (kap. 5, fotnot 273); s. 38 som ifrågasatte om det var riktigt att skilja ut arvkungadömet Norge som fundamentalt annorlunda än valkungadömena Danmark och Sverige. Taranger, ”Om kongevalg i Norge i sagatiden” (kap. 5, fotnot 13), s. 112 uttryckte sig: ”Hos oss, som i Danmark og Sverige, besettes kongedømmet ved valg, men valgbare er i regelen kun kongeættens mannlige medlemmer.” Detta har senare följts upp av t.ex. Lunden, Norges historie 3 (kap.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=