kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 319 rättslig kontroll. I den norska landslagen inskärps istället kungadömet av Guds nåde med tonvikten på kungens upphöjda position och den lydnad och tacksamhet befolkningen, som undersåtar, ska visa kungamakten. För svensk del preciseras vilka rättigheter och skyldigheter kungen och befolkningen har gentemot varandra i specifika artiklar. Varken de äldre danska, norska eller svenska lagarna innehöll uttryckliga förbud mot ökad kunglig beskattning. Detta tolkar jag som att det inte uppfattades finnas något behov av sådana begränsningar, innan kungamakten vuxit sig tillräckligt stark för att kunna ställa krav på nya eller ökade skatter. Principerna för kunglig beskattning – och framväxten av begräsningar av denna – uppvisar i lagmaterialet heller inga större internordiska skillnader, även om vi kan tala om vissa nationella särdrag i utformningen av principerna. Storleken på skatteuttaget är noggrant definierat och sålunda redan begränsat i de av landskapslagarna som reglerar beskattningen. Explicita förbud mot att införa nya kungliga skatter uppträdde för dansk del i och med valhandfästningarna från år 1320 och 1326. I själva verket föreskrivs en sänkning av skatteuttaget till den nivå som rådde under början av 1200-talet. För norsk del fastställde landslagen från år 1274 att kungens beskattningsrätt begränsar sig till den föreskrivna ledungsskatten. I Sverige kommer den första uttryckliga begränsningen mot ökade skatter till uttryck i Frihetsbrevet år 1319 och präglar sedanMagnus Erikssons landslag, där en tydlig ordning är fastställd för beviljandet av extraordinära skatter. •2. Flera forskare har uppmärksammat att en stormannaopposition mot kungamakten växte fram i Danmark och Sverige under slutet av 1200-talet men att detta däremot inte skedde i Norge.279 Den gängse förklaringen till denna internordiska skillnad har varit att de norska stormännen både var mer direkt underställda kungenoch mer beroende av honom för sin rikedom och sociala ställning.280 En orsak till denna skillnad kan, som Sverre Bagge 279 Helle, ”Conclusion” (kap. 1, fotnot 34), s. 782 har försökt sammanfatta forskningsläget angående denna internordiska skillnad och då hans uppfattning i frågan är att betrakta som auktoritativ citerar jag denin extensio: ”It should, however, be noted that the private resources of the Norwegianhirð aristocracy were much more limited than those of its Danish and Swedish counterparts and its dependence on the income and status received through royal service correspondingly greater. This explains why relations between the Norwegian crown and aristocracy were relatively harmonious in the latter part of the high Middle Ages while in Denmark and Sweden the royal power was limited – or at least counterbalanced – by a powerful aristocratic opposition.” 280 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 120–121 framhåller att eftersom kungens militära styrka i Norge vilade på ledungen fanns det inte samma incitament för kungen att förläna jord och på andra sätt stärka ett världsligt frälse. Bagge,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=