lagfäst kungamakt under högmedeltiden 318 än i Danmark och framförallt Sverige.277 Den norske kungen uppnådde under 1100- och 1200-talen en starkare ställning i förhållande till tingsmenigheten, och då särskilt stormännen, än kungarna i grannländerna.278 Uttalandena avseende denna skillnad tenderar, vad jag kunnat finna, likväl att vara ganska allmänt hållna. Bristen på precision torde bero på att direkta jämförelser mellan den danska, norska och svenska kungamakten inte företagits. Mina resultat bekräftar att det skedde en gradvis överföring av makt från tingsmenighet till kung och jag har funnit i lagmaterialet att denna process ägde rum tidigast för norsk del och senast för svensk del. Emellertid var överföringen av makt från tingsmenighet till kung, sedan den väl satt igång, minst lika omfattande för svensk del som för dansk del. Vidare har jag funnit en kontinuitet i tanken om en kontraktsmässig relation mellan kung och befolkning, men konstaterat att den övergår från att ha en horisontell karaktär till att få en mer vertikal prägel. Ett viktigt mått på relationen mellan kung och befolkning är kungens förhållande till lagen. De äldre lagarna ställer kungen under lagen både iDanmark, Norge och Sverige men under 1200-talet börjar utvecklingen skilja sig åt. I Danmark och Sverige blir kungarna alltmer bundna av detaljerade konstitutionella bestämmelser, medan kungen i Norge istället blev mer obunden av lagen. De första mer omfattande, kodifierade konstitutionella bestämmelserna uppträder i Danmark med handfästningen från år 1282, i Norge med landslagen år 1274 och i Sverige medUpplandslagenår 1296 och framförallt med Stadgan om kungaval från 1330-talet. Dessa dokument tillkom dock i olika politiska kontexter och hade delvis skilda syften. Den danska handfästningen avsåg att tydligare begränsa kungens maktbefogenheter och ställa dem under Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige, Stockholm 1905, s. 75, Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 135, Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 194 och Drar, Konungens herravälde såsom rättvisans, fridens och frihetens beskydd (kap. 1, fotnot 6), s. 38. 277 Lindkvist, ”Early political organization” (kap. 4, fotnot 11), s. 167 har berört de internordiska skillnaderna i detta avseende och sammanfattat dem på följande vis: ”Thethings were political as well as legal assemblies, and constituted important meeting places between the king and his representatives on the one hand and the local or regional élites and broader population on the other. But the relative influence of the two parties varied from kingdom to kingdom. In this and other respects the local élites of Sweden appear to have kept their influence to a higher degree and for longer than was the case in Norway and Denmark.” 278 Framhållet av bl.a. Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), s. 64; Holmsen, ”Kongens rett, kongens makt og kongebrevet av 17/6 1308” (kap. 4, fotnot 145), s. 322–323; Helle, ”Conclusion” (kap. 1, fotnot 34), s. 782. Lindkvist, ”Early political organization” (kap. 4, fotnot 11), s. 165 har uttryckt det som: ”In Sweden the tendencies towards political unification came later and were weaker than in Denmark and Norway.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=