kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 317 Följande internordiska likheter och skillnader avseende förhållandet mellan kung och tingsmenighet har i tidigare studier påtalats: 1) kungamakten hade en starkare ställning i Norge än i Danmark och Sverige, 2) en stormannaopposition mot kungamakten växte fram under slutet av 1200-talet i Danmark och Sverige men inte i Norge, 3) Danmark och Sverige var valkungadömen i motsats till Norge, 4) en successiv inskränkning av fejdrätten ägde rum i alla de nordiska länderna, och 5) antalet regalrättigheter ökade i hela Norden under 1200-talet, samtidigt som majestätsbrott fick en utvidgad betydelse.275 Som mig veterligen nya iakttagelser kan därtill läggas: 6) både i Danmark och Sverige, men inte i Norge, fick kungliga privilegier närmast rättställning som lag under 1300-talet, och 7) de konstitutionella bestämmelserna i den svenska landslagen band det kungliga ämbetet som institution i motsats till bestämmelserna i de danska handfästningarna som bara band kungen personligen. •1. I tidigare studier har en allt större överföring av makt från tingsmenighet till kung konstaterats för alla de tre nordiska ländernas del.276 Det är vedertaget att denna utveckling inleddes tidigare, och var mer påtaglig, iNorge skandinavischen Völker (kap. 5, fotnot 273); Hoffmann, Königserhebung und Thronfolgeordnung in Dänemark bis zum Ausgang des Mittelalters (kap. 1, fotnot 112); Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48). 275 I synnerhet har bl.a. Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 136, 139; Holmsen, ”Kongens rett, kongens makt og kongebrevet av 17/6 1308” (kap. 4, fotnot 145), s. 322–323; Bagge, ”The structure of the political factions in the internal struggles of the Scandinavian countries during the High Middle Ages” (kap. 1, fotnot 84), s. 319; Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 31 uppmärksammat att kungamakten hade en starkare ställning i förhållande till andra aktörer i Norge än i de två andra nordiska länderna. 276 För att i en mening sammanfatta utvecklingen i det medeltida Norden har Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 345 skrivit: ”The main tendencies in the development of Scandinavian political organisation in the highMiddle Ages were centralisation and growth of public authority under the monarchy, the Church, and the secular aristocracy.” Jón Viðar Sigurðsson, ”Tendencies in the historiography on the medieval Nordic states (to 1350)” (kap. 1, fotnot 48), s. 7–8 har uttryck sig på liknande sätt. Rörande Danmark under 1000- och 1100-talen skrev Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 29: ”Saaledes er alle kildesteder enige om at udstikkeeenfast linie: kongens øgede magt”. Likaså Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 293 et passimpekar explicit på kunglig centralisering av makten som huvudtendensen i den politiska utvecklingen från 900-talet till 1200-talet i Norge och bl.a. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 81, 143 och Lunden, Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 83), s. 413–426 har tidigare framhållit samma sak. Liknande tydliga uttalanden angående en överföring av rättslig makt från tingsmenighet till kung och kyrka återfinns för svensk del t.ex. i Bååth, Ludvig Magnus, Observerade likheter och skillnader
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=