lagfäst kungamakt under högmedeltiden 316 kungen. I landslagen tillkom en särskild, och tämligen omfattande, kategori högmålsbrott med synnerligen hårda straff. Många olika aspekter av det lagfästa förhållandet mellan kung och tingsmenighet har, oftast var för sig, blivit studerade för varje enskilt nordiskt land. Komparativa undersökningar hör däremot till undantagen. Det saknas följaktligen bland annat internordiska jämförelser rörande kungens skyldighet att följa lagen eller av inskränkningarna i fejdrätt och hämndrätt. Situationen är bättre avseende regalrättigheter och majestätsbrott, eftersom Ole Fenger i en kortare monografi studerat dessa företeelser med utgångspunkt från romersk rätt för alla de nordiska ländernas del.273 Även flera studier om tronföljden innehåller jämförande inslag.274 273 Det faktum att den norska kungamakten besatt en starkare lagreglerad ställning än i grannländerna har blivit uppmärksammat av bl.a. Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn (kap. 1, fotnot 6), Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7) och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23). Avsaknaden av en stormannaopposition av politisk betydelse i Norge, till skillnad från i Danmark och Sverige, har i synnerhet diskuterats av Bagge, ”The structure of the political factions in the internal struggles of the Scandinavian countries during the High Middle Ages” (kap. 1, fotnot 84) och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23). Skillnaderna mellan det norska arvkungadömet och de danska och svenska valkungadömena har behandlats av Taranger, Absalon, ”Kong Magnus Erlingssons privilegium for den norske kirke”, i Norvegia Sacra 2 1922, s. 17–55, Holmgren, ”Taga och vräka konung” (kap. 1, fotnot 112), Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), Olivecrona, Döma till konung (kap. 5, fotnot 13), Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), Hoffmann, Die heiligen Könige bei den Angelsachsen und den skandinavischen Völker, Neumünster 1975 och Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48). Den alltmer inskränkta fejdrätten behandlas främst av Fenger, Fejde og mandebod (kap. 1, fotnot 85) för dansk del, Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7) för norsk del och Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7) för svensk del. Fenger, Romerret i Norden(kap. 1, fotnot 48) har studerat regalrättigheter och majestätsbrott i sin bok om bruket av romersk rätt i de nordiska länderna men det är mer en översikt än en komparativ studie. Vissa inslag av jämförande utblickar i frågor relevanta för maktrelationen mellan kung och tingsmenighet finns också i många andra studier rörande nordisk medeltidshistoria. 274 Se främst Taranger, ”KongMagnus Erlingssons privilegium for den norske kirke” (kap. 5, fotnot 273); Holmgren, ”Taga och vräka konung” (kap. 1, fotnot 112); Schreiner, ”Arvekongedömmet i Norge” (kap. 4, fotnot 153), Schreiner, ”De første kongekroninger i Norden” (kap. 5, fotnot 13); Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7); Hoffmann, Die heiligen Könige bei den Angelsachsen und den Ett nordiskt jämförande perspektiv
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=