lagfäst kungamakt under högmedeltiden 314 I svensk kunglig stadgelagstiftning uppträder majestätsbrott för första gången år 1284 med Skänninge stadga. Där stipuleras både fredlöshet och konfiskation för den som deltog i sammansvärjningar (lønlek samband) mot kungen.266 Inflytande från romersk och kanonisk rätt, och genomslaget för tanken ommajestätsbrott, medförde att brott mot den kungligt beskyddade friden kom att bestraffas särskilt hårt, vilket inte minst bestämmelserna om edsöresbrott visar.267 Majestätsbrott verkar ha vuxit fram från två olika brott: herredråp (man. sin rættæn hærræ dræpær) och landsförräderi (awghæn skiold). Uppdelningen är tydligast i landskapslagarna från Götaland. Bestämmelser om herredråp, som utgör urbotamål, återfinns i ett antal landskapslagar och avser såväl kungen som andra herrar som dråparen svurit trohet till.268 Bestämmelser om landsförräderi, som sannolikt föregår inflytande från den romerska rätten, finns redan i Äldre Västgötalagen. Där är det nämligen betraktat som ett nidingsverk (niþingsværk) att angripa eller skövla sitt eget landskap.269 I Östgötalagenär detta brott mer utförligt beskrivet: skulle ha infört bestämmelser ommajestätsbrott på kunglig inrådan men anger inte några belägg för det. Dateringen av bestämmelsen diskuteras i Hjärne 1951: 34–37. 266 DS 813, art. 2; se diskussionen i Hjärne, Fornsvenska lagstadganden (kap. 5, fotnot 217), s. 33–34, 37. 267 Jägerstad, Hovdag och råd under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 43), s. 98 menar att ett antal exempel från 1200- och 1300-talen visar att hoten om hårda straff för majestätsbrott var långt ifrån tomma ord. 268 VgL II: U: 1. Bestämmelser om herredråp återfinns även i UL15; VmL15; SdmL M: 36; HL M: 24. I VgL II Add.: 7 fastslås att den sommisshandlar eller dödar sin husbonde eller herre har brutit edsöret med hänvisning till ett stadgande av kung Birger Magnusson (1290–1318), se diskussionen i Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (kap. 3, fotnot 289), s. 202, not 2; Hjärne, Fornsvenska lagstadganden(kap. 5, fotnot 217), s. 31. 269 VgL I: U: ”Det är nidingsverk att bära sköld över tångbrink. Härjar han i sitt eget land [skap] har han förverkat jord, rätt att bo i land[skapet] och lösöre” (Þæt ær niþingsværk at bæræ sculd iuiR þangbréccu hæriær a sit eigh land firiR giort iordlansuist ok løsum ørum). Nu finns den man som leder utländsk här mot sitt land, bär sköld över tång och tångbrink, härjar och bränner i sitt eget land, binder och bortför folk. Styrks det med vittnen, då har han förverkat sin jord och sitt liv och likaså allt det som han äger inom land och lagsaga. Av hans gods tar en tredjedel den som led skadan, en tredjedel kungen, en tredjedel alla män. Då ett sådant brott tillvitas en man, ska detta styrkas av sex bofasta män. Nu hittis ðæn man sum leðir a land sit hær utlænzskan. bær skiold iuir ðang ok ðanbriko. hæria land sialfs sins ok brænnir. bindær folk ok bort före. leðis mæð uitnum: ða hauær han firiwærkat eghn sinne. ok liui sinu ok sua allu ðy sum han
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=