kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 313 En annan regalrättighet var den hedersbot (þokkabot) på 12 marker som Erik Eriksson (1223–1229, 1234–1250) påbjöd alltid skulle utgå om någon av kungens män blev dödad eller skadad. Inte långt senare, under Birger jarl (1248–1266), höjdes hedersboten till 40 marker.260 Sådana bestämmelser om hedersbot bygger på tanken att en kung, jarl, biskop, hertig eller annan storman blev kränkt när någon av de män som avlagt trohetsed till dem dräptes. Östgötalagenberättigade även kungen till en hedersbot på 12 marker av häradet om han hindrades på sin färd, eller hans kläder skadades på grund av en ofarbar väg eller trasig bro.261 En annan regalrättighet, reglerad i de svenska stadsrätterna och sedan i den riksgiltiga stadslagen, var kunglig förköpsrätt till varor som blivit importerade till köpstäderna.262 Belägg för tankar om majestätsbrott, som brottet förstods i romersk rätt, uppträdde i Sverige först vid slutet av 1200-talet.263 Ett av de tidigasteexemplen är från år 1282, då ärkedjäkne Bengt Birgersson, bror till kung Magnus Ladulås och sedermera biskop av Linköping, med direkt hänvisning till den romerska rätten föreskriver att godsen ska bli konfiskerade för två upprorsmän och deras hustrur.264 Något tidigare, i Täljekonciliets statut (Statuta concilii telghiensis) år 1279, regleras också majestätsbrott. Det högre prästerskapet i den svenska kyrkoprovinsen beslutade då att bannlysa envar som dödade, fängslade eller fördrev en krönt kung.265 260 Ett antal lagar ger kungen rätt till en särskild hedersbot (þokkabot) på 40 marker om någon av hans män blir dräpt: ÖgL D: 14; V: 6; VmL M: 17; UL M: 20; SdmL M: 35. Enligt ÖgL V: 16, Ä: 16 har också en bonde rätt till hedersbot om hans dräng blir stympad eller någon har samlag med en nära kvinnlig släkting till honom. 261 ÖgL B: 5. UL M: 12 föreskrev en hedersbot till kungen på hela 140 marker om hans gissloman blev dödad eller misshandlad. 262 BjR8; MESt Skm: 1. 263 Lönnroth, ”De äkta Folkungarnas program” (kap. 1, fotnot 28), s. 19 har framhållit att redan Birger jarl lät konfiskera sina motståndares egendomar med stöd av stadganden om majestätsbrott i den romerska rätten. Fritz, Birgitta, ”Spår av en förlorad stadga från 1200talet?”, Arkivvetenskapliga studier 6 1987, s. 95–106 diskuterar möjligheten av existensen av en försvunnen stadga om allvarliga majestätsbrott från ca år 1280. Tanken att det existerat en kunglig stadga om majestätsbrott från 1200-talet, inspirerad av romersk rätt, kommer ursprungligen från Hjärne, Fornsvenska lagstadganden (kap. 5, fotnot 217), s. 43–44, som menade att en sådan stadga utgjort grunden till bestämmelserna om majestätsbrott i landskapslagarna från Svealand. Någon säker förekomst av en sådan kan dock inte påvisas och en eventuell förekomst av en sådan lämnas därför här därhän. 264 DS753. Det lagbud som åsyftas är Cod. 9.8.5 och också, i nedkortad form, även i Decretum Gratiani c. 22, C. VI, qu 1. 265 DS 692. Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 249 menar att biskoparna Majestätsbrott
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=