lagfäst kungamakt under högmedeltiden 312 byggen anlagda på allmänningar.256 Senast under 1100-talet gjorde kungen omfattande regalrättsliga anspråk på äganderätten till en tredjedel av häradsallmänningarna i Östergötland och Västergötland, samt i åtminstone delar av Småland.257 Det är emellertid viktigt att framhålla att det bara handlade om en tredjedel av allmänningarna och att dessa regalrättsliga anspråk från början enbart gjordes i Götalandskapen. I Danmark och Norge omfattade motsvarande regalrättsliga anspråk en överhöghet över samtliga allmänningar i hela riket. I sig behöver inte en större kunglig överhöghet över allmänningarna bara ha varit negativ för presumtiva nyodlare, eftersom det medeltida lokalsamhället kunde vara restriktivt när de gällde att tillåta nyodlingar på de värdefulla utmarkerna.258 MedMagnus Erikssons landslag hade principen definitivt slagit igenom att nya gårdar anlagda på allmänningarna var kronogårdar. I landslagen har också kungen alltid rätt till två tredjedelar av allt upphittat herrelöst gods och vrakgods.259 256 Kungliga gårdar eller gårdskomplex betecknade husabyar (eller husbyar) är kända från alla de tre nordiska kungarikena (se kartan i fig. 2 i kap. 1, s. 44). Deras exakta funktion och ålder har varit föremål för ett stort antal studier men sista ordet är långt ifrån sagt i den frågan. Den mest gängse tolkningen är att de var stödjepunkter för kungamakten under tidig medeltid och fungerade som kungliga visthus som också kunde ta emot kungen och hans följe. En ingående forskningsöversikt rörande husabyarna ges i Pettersson, Jonatan, ”Husabyarna – en kritisk forskningsöversikt”, i Michael Olausson (red.), En bok om Husbyar, Stockholm 2000, s. 49–63. Ursprungligen presenterade Schück, Upsala öd, Uppsala 1914 tesen att husabyarna, för svensk del, var kärnan i det kronogods som under medeltiden benämndes Uppsala öd, vilket vunnit anslutning hos bl.a. Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 43, Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid(kap. 5, fotnot 203), s. 71–72 och Hafström, ”Dulgadråp och danaarv” (kap. 5, fotnot 170), s. 137. 257 Kungens rätt till ⅓av häradsallmänningarna i Östergötland framkommer som ett givet faktum avÖgL J: 1. En stor mängd diplom fr.o.m. början av 1200-talet bekräftar att kungen hade äganderätt över ⅓av häradsallmänningarna i Götalandskapen, se bl.a. DS 139, 216, 829, 831, 873, 991, 2866, 2296, 3153 och för en diskussion Styffe, Framställning af de så kallade grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet med anledning af den uppdiktade berättelsen om ett riksdagsbeslut på Helgeandsholmen år 1282 (kap. 5, fotnot 251), s. 6; Larsson, Lars-Olof, Det medeltida Värend. Studier i det småländska gränslandets historia fram till 1500-talets mitt, Lund 1964; 93–94; Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (kap. 5, fotnot 203), s. 36–40; Lindkvist, Plundring, skatter och den feodala statens framväxt (kap. 1, fotnot 23), s. 28. 258 Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 200 menar att allmänningarna i det svenska riket ursprungligen ägdes och förvaltades av tingsmenigheterna, ett antagande som stöds av att VgL III: 144 kräver landstingets godkännande och lagmannens dom för att man ska få anlägga nybygge på en allmänning. 259 MEL Tj: 31, 35; MESt Tj: 11, 14. Om någon däremot gör ett bottenfynd, och ingen gör anspråk på det inom ett år och en dag, har kungen rätt till hälften och upphittaren hälften enligt MEL Tj: 36 och MESt Tj: 15. Enligt SdmL Tj: 15 gäller emellertid samma fördelning vid bottenfynd som vid fynd av annat herrelöst gods.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=