kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 311 skapslagarna generellt inte reglerar särskilt många regalrättigheter. Först medMagnus Erikssons landslag blir regalrättigheterna emellertid mer ingående behandlade. De viktigaste av dem dessutom uppräknade i lagens kungabalk: Även flera av landskapslagarna berör rätten till kronogodsen (vpsala öþum) i anslutning till rätten att uppbära böter för dulgadråp (dulghæ drap) och rätten till danaarv (danæ arff). På detta sätt framträder det att rätten till böter för dulgadråp och danaarv betraktades sommycket viktiga regalrättigheter.253 Med dulgadråp, något som samtliga svenska lagar berättigade kungen till, avsågs en kunglig rätt till böter från jordägaren eller lokalsamhället för dråp som inte blivit uppklarade på ett år.254 Någon motsvarande regalrättighet existerade inte för dansk eller norsk del. Samtliga lagar gav också kungen rätt till danaarv efter avlidna, både svenskar och utlänningar, som inte efterlämnade några arvingar.255 Husabyarna och andra kronogods var egendomar tillhörande det kungliga ämbetet. Kungen kom emellertid även att göra ökande ägaranspråk på nyjord vid den fasta bosättningen uppkomsten av särskilda slag av allmänningar, Uppsala 1920 rörande allmänningarna som regalrättighet. 252 Citerat efter MEL Kg: 2. 253 Se t.ex. UL Kg: 3. 254 Bestämmelser om dulgadråpsböter återfinns i VgL I D: 14; VgL II D: 28–31; ÖgL D: 11– 12; DL M: 4–5; UL M: 8; VmL M: 8; SdmL M: 22; HL M: 5; MEL Dvi: 28–30. I ÖgL D: 11–12 omtalas dulgadråp under begreppet morþgiald(”mordgäld”), en term som även förekommer i UL M: 8 ochMEL Dvi: 29. Enligt VgL I D: 14, VgL II D: 28–31 ochDL M: 4– 5 bär jordägaren ansvaret för att betala böterna vid dulgadråp och om det skett på en allmänning vilar ansvaret på den by som låg närmast brottsplatsen. ÖgL D: 11–12 stadgar att häradet bär bötesansvaret. Hundaret bär ansvaret i UL M: 8, skeppslaget i HL M: 5 och häradet enligt MEL Dvi: 28–30. 255 VgL I Ä: 14; VgL II Ä: 18; ÖgL Ä: 22–23; DL G: 17; VmL M: 8; UL M: 8; SdmL M: 22; HL M: 5; MEL Ä: 21; MESt Ä: 18. I UL M: 8, SdmL M: 22 och HL M: 5 är det specificerat att kungen endast har rätt till danaarv efter lekmän. I DS 850 från år 1261 är den svenska kungens rätt till danaarv för första gången omnämnd som en regalrättighet på det sätt som landskapslagarna beskriver. Över hela Sverige ska inte vara mer än en kungakrona eller kung. Han ska styra och råda över borgar och land och Uppsala öd, över kronans gods och alla kungliga inkomster, ha sina ensaksböter, dulgadråpsböter och danaarv och sin del av alla böter i hela Sverige såsom lag och rätt är. Juir alt suerike agher ei kunungx krona ællæ kununger vara vtan en; han agher styra ok raþa landum ok vpsala öþum, kronunna goz ok allum kunungxlikum ingeldum, eensak sina haua, dulgha drap ok dana arf ok al saköris brut siin iuir alt suerike, sum lagh ok rætter ær.252
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=