lagfäst kungamakt under högmedeltiden 310 hämnd. Även de andra, yngre, landskapslagarna ger målsäganden rätt att välja att ta hämnd vid dråp och andra allvarliga brott. Men i de fall det inte rörde sig om urbotamål var målsäganden, när han valde att utkräva hämnd, skyldig att själv erlägga de bötesandelar som skulle ha utgått till kungen och hundaret/häradet om brottet istället hade sonats med böter.246 Därmed innehöll lagarna ett starkt ekonomiskt incitament till att välja böter framför att utkräva hämnd. Ett undantag till principen att hämndrätten först inträder efter att saken blivit rättsligt prövad var rätten för en man att döda den som haft sexuellt umgänge med hans hustru.247 Även för kungens edsvurna män blev hämndrätten mer och mer begränsad. Till exempel Skänninge stadga från år 1284 innehåller förbud för kungens män att hämnas oförrätter innan kungen infunnit sig eftersom en ”sven av vapen” (sven af vapn) nämligen ska dömas av kungen.248 Därmed försöker kungen att stärka sin dömande makt över sina egna män för att stävja bruket av hämnd. I syfte att förhindra blodshämnd har en bestämmelse införts i Magnus Erikssons landslag om att den som begår hämnddråp, riktat mot någon som inte är dömd till fredlöshet, ska erlägga höga böter till kungen.249 Likväl upphör inte fejdrätten fullständigt med landslagen eller stadslagen. Vid urbotamål, och de har blivit många i dessa lagar, äger kungen nämligen inte någon rätt att benåda den fredlöse utan medgivande från målsäganden.250 Forskningen har ägnat regalrättigheterna under svensk medeltid ganska lite uppmärksamhet. Carl Gustaf Styffes arbete i ämnet från år 1864 är fortfarande den mest utförliga framställningen. Även Ole Fenger och Gösta Åqvist har behandlat de svenska regalrättigheterna och funnit att de i stort är dessamma som i andra delar av Europa och att inflytande från romersk rätt var betydelsefullt för hur de utformades.251 Jag har funnit att de svenska land246 UL M: 9–10; SdmL M: 23; VmL M: 9; HL M: 38. 247 Rätten att döda en horkarl tagen på bar gärning behandlas i särskild ordning i VgL I M: 11; VgL II D: 22; ÖgL E: 26; DL Kk: 9; UL Ä: 6; VmL Ä: 6; SdmL G: 4; HL Ä: 6. 248 Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 204–206. 249 MEL Dvi: 3. 250 MEL E: 27. 251 Styffe, Carl Gustaf, Framställning af de så kallade grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet med anledning af den uppdiktade berättelsen om ett riksdagsbeslut på Helgeandsholmen år 1282, Stockholm 1864; Fenger, Romerret i Norden(kap. 1, fotnot 48); Åqvist, ”Till den svenska regalrättens historia” (kap. 5, fotnot 31). Se även Holmbäck, Åke, Studier över de svenska allmänningarnas historia. 1, Rättsreglerna för intaga av Regalrättigheter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=