kapitel 5 • kungen och tingsmenigheten 309 ha varit motståndare till de konstitutionella bestämmelserna i landslagen, eftersom de till stor del bestod av stadgor kungen själv utfärdat.239 Den kungaed som den nyvalde kungen måste avlägga enligt Magnus Erikssons landslag fastslår att kungen är skyldig att fullgöra sina ämbetsförpliktelser mot såväl vänner som fiender.240 Lagmännen och representanter från de olika landskapen ska vid kungavalet också avlägga en i lagen specificerad ed till den nyvalde kungen.241 Edsutväxlingen mellan den nyvalde kungen och representanter från landskapen utgjorde sålunda en form av samhällskontrakt av statsrättslig karaktär med bindande kraft för alla i riket. Det reglerade rättsförhållandet mellan aktörer och inte mellan enskilda individer.242 Hämndrätten är fortfarande en erkänd rättsprincip i de svenska landskapslagarna. Samtidigt är det tydligt att den inskränktes i allt högre grad.243 Äldre Västgötalagentillät hämnd i omedelbar anslutning till ett dråp.244 Annars var den generella principen att hämndrätten först inträdde efter att saken blivit rättsligt prövad. Vid allvarligare brott var det upp till målsäganden att välja mellan försoning genom böter eller om gärningsmannen skulle dömas till fredlöshet.245 Det senare valet gav sedan målsäganden legal rätt till blods239 Hervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 170. I MELKg ingår bl.a. Stadgan om kungaval från omkring år 1335 (SdmL Add.: 1), Skänninge stadgafrån år 1335 (DS 3175), Uppsala stadgafrån år 1344 (DS3864) ochTälje stadgafrån år 1345 (DS3972). För en närmare genomgång av vilka stadgor som inarbetats i landslagen, se Bjarne Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 39–41. 240 MEL Kg: 5. En sammanfattning av kungaeden i MELges iHervik, Nordisk politikk og europeiske ideer (kap. 1, fotnot 48), s. 127. Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 171 framhåller att ederna i MEL Kg: 6 även är bindande för framtida generationer. 241 MEL Kg: 6. 242 Ursprunget till edsutväxlingen mellan kung och befolkning är okänd och t.ex. Frense, Bo, Religion och rätt. En studie till belysning av relationen religion–rätt i förkristen nordisk kultur, Lund 1982, s. 229–263 menar att den har gamla, förkristna rötter. 243 Bestämmelser som ger rätt till hämnd återfinns framför allt i VgL I M: 6; VgL II: D: 17; ÖgL D: 2, 9; UL M: 1, 9–10; SdmL M: 23; VmL M: 9; HL M: 38. Rätt att döda en tjuv tagen på bar gärning ges i VgL I M: 8; VgL II D: 19; DL Tj: 3; UL M: 46; VmL M: 26; SdmL Tj: 11; HL M: 30. Det faktum att hämnd är vanligt, men ogillat av kungamakten, framgår avUL M: 9; VmL M: 9. I MEL Dvi: 3 är hämnd vid dråp uttryckligen förbjudet. Det har bl.a. framförts av Bjarne Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 41 att edsöresbrotten till stor del ersatte tidigare rättigheter till fejd och hämnd. Även om det inte rör hämndrätten, kan det också framhållas att VgL I M: 8 tillät att döda den tjuv som gör motstånd vid gripandet. 244 VgL I M: 6. Att det här rör sig om blodshämnd, och inte nödvärn, framgår av att dråp i nödvärn inte medförde något straff enligt VgL I M: 9–10. 245 Sjögren, ”Dråpsprocessen enligt Upplandslagen” (kap. 3, fotnot 2), s. 262. Fejdrätt och hämndrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=