lagfäst kungamakt under högmedeltiden 306 Övergången till en riksomfattande valförsamling betraktar jag som en territoriell breddning av makten över kungavalet. Sannolikt medförde denna territoriella breddning samtidigt en social exkludering. Lagmännen rekryterades ju främst från stormännens led och vi kan nog förvänta oss att många av de tolv elektorerna, utsedda att representera sin lagsaga, också var stormän.229 Någon uppmärksamhet har inte tidigare fästs vid att distinktionen mellan tagandet och dömande till kung möjligen blev uppluckrat genom den valordning som föreskrivs i Stadgan om kungaval och landslagen. Det var ju nu nämligen samma lagmän som skulle döma den valde till kung som också var ledare för elektorerna från varje landskap. Jag har svårt att, somFredrik Lagerroth och Kristin Drar, se tronföljdsreglerna som en kompromiss mellan önskemålen från kungamakten och tingsmenigheterna i de enskilda landskapen. Därtill framstår kungens rättsliga ställning i tronföljdsreglerna som alltför svag. Istället finner jag Olof Sundqvists uppfattning att tronföljdsreglerna är uttryck för tingsmenigheternas försök att kontrollera kungavalen som betydligt mer plausibel. De lagfästa formerna för kungaval betonar att kungen ytterst fick sin makt och myndighet från tingsmenigheten och bestämmelserna avvisar indirekt idén om kungadömet av Guds nåde. Bland andra Erik Lönnroth har framhållit att de svenska landskapslagarna alltsedanÄldre Västgötalagenförsökte begränsa kungliga och kyrkliga maktanspråk till förmån för en stark landskaplig suveränitet.230 Jag menar att det även går att tala om att kungen med proklamationen av till exempel Upplandslagen stadfäste begränsningarna av sin egen makt. Det innebär dock inte att jag delar Corinne Péneaus uppfattning att ett viktigt syfte med tillkomsten avUpplandslagenvar att tydligare reglera kungens befogenheter och rättigheter.231 Därtill är de konstitutionella bestämmelserna i den för få och allmänt hållna. Däremot delar jag Péneaus uppfattning att motstånd mot begränsningarna i Skänninge stadga från år 1284 av rätten att bära vapen säkerligen som ett hot i ljuset av att både Magnus Ladulås (1275–1290), Birger Magnusson (1290–1318) och Magnus Eriksson (1318–1364) såg till att deras söner valdes till kungar medan de själva var i livet. 229 Utifrån huvudsakligen andra utgångspunkter har även Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (kap. 4, fotnot 217), s. 343, Lagerroth, Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning (kap. 1, fotnot 7), s. 10–11 och Schück, Rikets råd och män(kap. 1, fotnot 54), s. 59–60 uppmärksammat att successionsordningen i landslagen har en mer aristokratisk karaktär än i landskapslagarna. 230 Lönnroth, ”De äkta Folkungarnas program” (kap. 1, fotnot 28), s. 14. 231 Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 253–254.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=